Mansgrupper behövs – men inte för att återgå till savannen
Nyfikna och kritiska samtal om en mansroll som skaver behöver föras. Problemet är när vi inte sorterar det utifrån ideologiska utgångspunkter, skriver MÄN och Make Equal i en debattartikel i Göteborgs-Posten gällande P1:s dokumentär Manskvällen.
För några veckor sedan släpptes P1-dokumentären "Manskvällen", vilket lett till stor debatt. Tyvärr missar både dokumentären och reaktionerna viktiga skillnader i utgångspunkten för samtalet. Det är stor skillnad på att prata om män och manlighet för att förändra ojämlika maktförhållanden och att göra det för att cementera dem.
Välkänt fenomen
Fenomenet “män ses i grupp för att prata” är inte nytt. Under 1970-talet växte vad som skulle kallas mansrörelsen fram. Sprungen ur kvinnorörelsen skulle män utmana stereotypa föreställningar om manlighet. Det handlade om att sluta använda våld och bli omhändertagande pappor. Inre slitningar gjorde att alternativa, “pro-manliga” rörelser, växte fram. Här skulle inte män ses som ett problem utan snarare frigöras från “feminiseringen” av män och söka svaret på den “sanna manligheten”. Där den feministiska mansrörelsen handlade om att förändra strukturella maktförhållanden handlade den pro-manliga rörelsen om en återgång till det igenkännbara.
När deltagare i dokumentären berättar hur allt fler män känner sig vilsna i dagens samhälle, öppnas oändliga möjligheter för kritiska samtal om manlighet. Ska programmet handla om den förändrade arbetsmarknaden, hur män förhåller sig olika till manlighet beroende på klasstillhörighet eller de till viss del förändrade förväntningarna på män i (hetero)sexuella sammanhang? Nej, programmet ställer inga sådana frågor. Det blir istället prat om att kvinnor och män är, och ska vara, varandras motsatser samt vikten av att ha en partner som vill ligga.
Samtalet skaver
Nyfikna och kritiska samtal om en mansroll som skaver, behöver föras. Problemet är när vi inte sorterar samtalet utifrån de olika ideologiska utgångspunkter som finns. Sextörstande lejon på savannen och män som blir bättre på att be om hjälp är olika saker. Är det en återgång till 1950-talets hemmafruideal eller mer närvarande pappor vi vill ha?
En färsk forskningsrapport från Stockholms universitet visar att unga mäns våld minskat drastiskt de senaste 50 åren. En orsak är att traditionella förväntningar på killar och män att visa aggressivitet inte ses som lika attraktiva. En forskningsrapport från MUCF visar samtidigt att killar som instämmer med stereotypa uppfattningar om manlighet och tar avstånd från jämställdhet löper 4,4 gånger högre risk att utsätta andra för kränkningar och våld. Det är således inte en tillbakagång till savannen, lejonhanar eller en “sann manlighet” som behövs, utan något annat.
Det är inte enskilda mäns fel att de formas i ett patriarkat, men alla män har ett ansvar för vilka konsekvenser det får i slutändan. Män kommer inte frigöra sig från destruktiva förväntningar genom att endast beakta sina egna behov – likt männen i dokumentären. Vi behöver vårda den kunskap som kvinnorörelsen gav, och fortfarande ger oss.
Samtalet behöver därför utgå från förståelsen av att stereotypa förväntningar på killar och män skadar både dem själva och andra. På så sätt kan män vara med och förändra på riktigt – för både sin egen skull och för andra.
Alán Ali, ordförande organisationen MÄN
Johan Pettersson, utbildare Make Equal
Debattartikeln publicerades i Göteborgs-Posten 23/9 2021.
