Sexualupplysaren som gett sig ut till sjöss: "Säkerhet är också trygghet från känslomässiga olyckor"

Vi ville höra mer om hans erfarenheter från att arbeta med rederipersonal och om det finns någon sanning i klichébilden av hur en sjöman är.

Hej Marco! Du brukar vara på skolor och prata med unga om sex och samliv, men nu har du gett dig ut till sjöss på arbetstid. Berätta, vad sker?

Just nu träffar jag två rederier som låter besättningar från passagerarfärjor gå en utbildning där vi berättar om projektet REDO 2.0 och workshopar kring MVP:s förändringsstrategier. Vi lyfter begreppet våld - vad det kan vara och vem som definierar vad som känns våldsamt. Vi kopplar det till idéerna att vara man på och lyfter också möjligheten att bli en trygg och aktiv åskådare när en identifierar våld.

Vi utbildar också samtalsledare som ska hålla i samtal ombord för att just träna på att bli den där trygga och aktiva åskådaren. Tanken är också att vi ska utbilda utbildare. Något vi kallar för "train the trainers". Att Sjöfartsverket ska ha flera personer som gör det jag gör, så att samtalsmetoden kan spridas och bli en del av arbetsmiljöarbetet på lång sikt. 

Hur är miljön på fartyg och är det nåt som sticker ut?

Det är ett högt tempo och väldigt strukturerat. Flera yrken finns i en och samma båt. Det blir som ett eget litet samhälle för att båten ska funka invändigt som utvändigt, vilket kräver att du vet vad du ska göra och ha välfungerande yrkesrelationer.

Jag hade mina fördomar innan jag kom ombord. Du vet, stereotypen av sjömannen som många av oss bär på. Och visst finns destruktiva beteende tätt kopplade till idéerna av att vara man. Precis som i tech-branschen, som bland jurister eller elektriker.

Det som stuckit ut är den fenomenala kunskapen och engagemanget kring säkerhet som de har ombord. Allt från att göra sjöräddningsövningar till att ha koll på vem som är ombord och när de lämnar. Det är i detta noggranna säkerhetstänk som jag ställde frågan om de inkluderar den känslomässiga säkerheten, vilket de inte gjorde till fullo. Det var mer åtgärdsbaserat än preventivt.

Det har varit en lyckad ingångspunkt. Att förebygga den känslomässiga otryggheten. Det är de känslomässiga olyckorna vi ska undvika. Det som kan finnas i gråzoner som i till exempel jargong eller det som aldrig ifrågasatts förut, men som ligger och skaver.

Vad har du lärt dig av att utbilda sjöfartspersonal i hur de kan förebygga sexuella trakasserier? 

Förutom att ha blivit mer medveten om säkerhetsföreskrifter i min vardag så har det blivit så tydligt hur viktigt det är att prata om situationer som kan bli kränkningar. Att öva genom att samtala kring scenarios väcker massor av tankar och känslor hos besättningar. Det skapar en förståelse för individers olika uppfattningar och bagage som alla bär på.

Att aktivt arbeta med att skapa och bibehålla en samtalskultur skapar effekter som är motsatsen till tystnadskulturens. #metoo är både ett vittne på vad tystnadskultur lämnar plats till – och en början på – att skapa en samtalskultur. 

Jag läste din debattartikel i tidningen Kollega som handlade om ditt arbete till sjöss och att vi måste börja se hela människan när det gäller säkerhet och att relationer är centrala att jobba på. Där skriver du om en i besättningen som efter ett av dina pass hade sagt att "Det är ett jävla ansvar att vara människa!", vilket jag tyckte var en sån stark sägning. Kan du berätta mer om vad det bottnade i?

Ibland har jag mötts av kommentarer som ”Jag har inte tid att vara med på utbildningen egentligen”. För att sedan upptäcka att samma person stannat efter workshopen och fortsatt prata och dela med sig av tankar och känslor.

Många gånger finns det motstånd i form av rädsla och en förutfattad mening om vad jämställdhetsarbete kan vara. Att jag är där för att de har gjort fel, vilket bottnar i att många har blivit uppfostrade i en bestraffningskultur. Eller att jag är där gör att göra män mer feminina med en massa flum.

Citatet om ansvaret i att vara människa bottnar i att förstå att allt vi gör har en påverkan i andras liv. Att mina goda intentioner räcker inte alltid till. Ibland behöver vi lyssna och förstå ett annat perspektiv – ett perspektiv vi inte har levt eller upplevt. För att sedan anpassa vårt beteende efter vad vi lärt oss genom att lyssna på andras erfarenheter. Det är att ta ansvar.

Slutligen, vad ser du fram emot just nu?

Jag är nyfiken på vad som har hänt på isbrytarna som jag var på i höstas. Just nu är de ute och bryter is och jag kan bara ana hur glada besättningarna är när de gör det roligaste de vet. Jag vill höra om de lyckades med att behålla de påbörjade samtalen och vilka ämnen som varit utmanande att lyfta för samtalsledarna ombord.