Var är papporna? Shahab Ahmadian på bokturné med Alexandra Pascalidou

Ett nästan fullt Bagarmossens folkets hus möter Alexandra Pascalidou, på turné med boken ”Var är papporna?” som är fylld med angelägna röster från de fäder som ”stannade och de som stack, de som svek och de som aldrig slutar strida för sina barn”, för att citera baksidestexten. Denna septemberkväll har hon support av MÄN:s ordförande Shahab Ahmadian som varit med på några turnéstopp för att bidra till samtalet om manlighet, föräldraskap och våld. Shahab deltar även själv med en berättelse i boken i sällskap av bland andra artisten Douglas ”Dogge Doggelito” León, författaren och ungdomsledaren Nicolas Lunabba och juristen och skribenten Babak Behdjou.

I foajén informerar lokalgruppen MÄN Stockholm om sina pappagrupper och föreningen Svenska med baby om sina pappaträffar där man kan öva på svenska samtidigt som man hänger med sina barn. Det är en positiv stämning. Alexandra, med sin långa scenvana och dråpliga humor, inleder samtalet med att ta avstamp i bilden av den allsmäktige fadern i bibeln som den ultimata frånvarande pappan: ”Gud var som min pappa, han var där, men var aldrig där”.

Som en röd tråd genom föreläsningen går just hennes relation till sin pappa Jannis Pascalidou, som dog i skrumplever under tiden hon arbetade med boken. Hon tecknar ett porträtt av en man som levt ett innehållsrikt och tufft liv som vagabond, samtidigt som han varit både våldsam och svår att komma nära. Alexandra berättar att hans sjukdom gjorde att hon för första gången hade tillgång till honom när han låg instängd i sin etta i Rinkeby utan att kunna ta sig någonstans. Pappan som vid ett tillfälle grät när han var full och sa: ”Hur ska jag veta hur jag ska vara en pappa när jag själv aldrig haft en pappa?”

Bagarmossen är ett av den kulturella medelklassens nästen i Stockholm, därför är det med en blinkning till publiken som Alexandra belyser våra olika erfarenheter och förutsättningar genom att jämföra med sin egen och många andras historia: ”I tvåhundra år har ni haft fred. Medan min farfar slaktades och försvann och min morfar sköts och bara hade ett ben, så hade ni studiecirklar […] När människor i Grekland och i väldigt många andra länder torterades och dödades och levde i exil, då diskuterade ni jämställdhetsfrågor.”

Alexandra betonar hur komplext våld är, och ser det kollektiva behovet av att prata om just manlighet och närvaron av manliga förebilder som en del av lösningen. Det är omöjligt att ta miste på Alexandras starka engagemang och vilja att sätta sin bok i en kontext av klass och patriarkala strukturer, men samtidigt även kunna stå på männens sida för att skapa förändring. Särskilt tar hon upp det problematiska i hur ”invandrarpappan” framställs i populärkultur: ”Det är väldigt sällan som vi ser invandrarpappor framställas, porträtteras och gestaltas som människor som älskar och gör allt för sina barn – och som väldigt många gånger också riskerat sitt liv för sina barn.”

I det efterföljande samtalet lyfter Shahab att pappors omsorg är motsatsen till våld. För att visa på ett konkret exempel bjuder han upp William Corsi från MÄN Stockholm som ger en känslosam röst till alla de pappor som kämpar för att ändra på manlighetsnormerna. Han pratar med en nerv som får hela rummet att känna att möjligheten till förändring verkligen finns, på riktigt. Alexandra frågar lite kaxigt hans tonårsdotter som sitter i publiken om han är en bra pappa. Efter en kort stunds tvekan ger hon sin pappa betyget 10 av 10. ”Det kommer att bli en dyr swish sen”, svarar William blixtsnabbt från scenen och skrattar.