Är Ken kanske bara en vanlig kille?

I filmen blir Ken överförtjust när han förstår att det är män (eller hästar) som styr i den verkliga världen, tvärtemot hur det är i Barbielandet där enbart Barbies klättrar på karriärstegarna och sitter på makten. Ken blir så upplivad att han importerar patriarkatet till Barbieland och gör om Barbies drömhus till sitt eget ”Mojo Dojo Casa House” – en hästbetonad mancave. 

Kanske har du tänkt på Ken för att du undrar om han finns på riktigt? Den till synes snälla mannen som ändå helst önskar sig ett samhälle där männen styr. Mannen som har dålig koll på sig själv och inte riktigt vet sin funktion i samhället. Mannen som alltid står i Barbies skugga och vill ha hennes uppmärksamhet. Mannen som vill få upprättelse.

Det är lätt att dra paralleller till manskategorier i samtida mansrörelser, med incels som den ena extremen och Andrew Tates alfahanne som den andra. Mansrörelser som bottnar i patriarkatets hierarkier, där män rangordnas och kvinnor underordnas. Mansrörelser som bygger på kvinnohat. Ken är inte en alfahanne, troligen är han inte heller en incel, även om det ligger närmare till hands. Kanske är Ken egentligen en ganska vanlig kille, men med den nästan oöverblickbara skillnaden att han vuxit upp i ett matriarkat. I princip ingen människa i vårt västerländska samhälle har den erfarenheten, vilket gör det svårt att föreställa sig. 

På ett individuellt plan är det däremot lätt att leva sig in i hur det känns att bli avvisad i kärleksrelationer, att inte riktigt räknas med eller att sakna en funktion på arbetsmarknaden (om nu alla jobb som ”beach” är upptagna). Känslor av underlägsenhet och meningslöshet kan vara farliga, beroende på hur vi väljer att svara på dem. Vi kan ta till självdestruktiva beteenden och utöva våld mot andra. Vi kan till och med låta dessa beteenden växa i grupp, som i de ovan nämnda mansrörelserna. 

Men samma känslor kan också vara utvecklande om vi gör andra val. Om vi tillåter oss att stanna i dem och i stället försöker lära oss mer om oss själva och andra – även om vi inte får allt som vi vagt känner oss ha rätt till som patriarkatets arvtagare.    

Att förstå sig själv och samtidigt lyssna till andras behov är svårt. Men i en mansrörelse som står upp för jämställdhet och mot våld kan vi hjälpa varandra i det arbetet. Och det i en mer komplex verklighet än i filmens Barbieland eller "The Real World". För patriarkatet är ju inte särskilt kul, när man inser att det inte styrs av hästar. 

Jens Klitgaard
Redaktör på MÄN