Tre år efter #metoo

– Idag kan ingen säga att de inte hört det här. Det är den stora skillnaden mellan före och efter #metoo. Så inledde MÄN:s kommunikationschef Hanna Navier kvällen där ett trettiotal personer hade samlats för att ta del av resultaten från SIFO-undersökningen, lyssna på berättelser från Efter #metoo-rörelsen, och själva få prova på samtalsmetoden Lilla Rummet. Såväl gamla och nya MÄN-medlemmar som journalister och nyfikna besökare blandades i den corona-anpassade möteslokalen på Brygghuset i Stockholm, och efter inledande tal presenterade Hanna Navier årets SIFO-undersökning. Resultaten från den visar att mycket lite har förändrats sedan förra årets undersökning genomfördes med samma frågeställningar.

På frågan om #metoo-rörelsen har varit positiv för jämställdheten svarar 78% av männen ja och 15% nej. När samma fråga ställdes i 2019 års undersökning blev det exakt samma svar. Undersökningen från 2018 visar en liknande fördelning där 79 % svarade ja och 13% svarade nej. När det gäller det egna ansvaret svarade endast 5% av männen i både 2019 och 2020: års undersökningar att de instämmer helt i att de har rannsakat sitt egna beteende, och endast 3% av männen i årets undersökning uppger att de har blivit mer engagerade i frågor om jämställdhet sedan #metoo-rörelsen startade för tre år sedan. Sammanfattningsvis konstaterades det att det fortfarande är mycket som behöver göras för att öka mäns engagemang för jämställdhet. och att MÄN som organisation spelar en väldigt viktig roll i det förändringsarbetet.

Förutom redovisning av SIFO-undersökningen innehöll kvällen även ett panelsamtal med MÄN:s medarbetare Mattias Lindholm, Joel Tanko och Luis Lineo som delade med sig av sina tankar och personliga erfarenheter kring manlighetsnormer, feminism och #metoo.
– Jag har spelat rugby i 20 år och det har varit en sport som verkligen har lyft mig och som kanske på ett sätt gör att jag är här idag. Men när jag var runt 30 år började jag förstå att allt med rugbyn inte alltid var helt okej. Jag insåg till exempel att de hejaramsor som vi sjöng när vi var på turneringar både var sexuellt nedvärderande mot kvinnor och allmänt sexistiska. Men inte en enda gång under den här perioden som jag umgicks med mina kompisar i rugbylaget var det någon ledare, förälder eller kompis som på något sätt reagerade på vad vi sjöng, det var liksom normaliserat. Jag reagerade inte heller, och ändå såg jag mig som en “schysst kille som kämpade för att tjejerna skulle få bra träningstider och satte igång ett rugbylag för tjejer, berättade Luís Lineo som jobbar i MÄN:s internationella team.

Han fick medhåll av Mattias Lindholm, föreningsutvecklare på organisationen, som även lyfte fram det breda och allmängiltiga med #metoo-rörelsen.
– Det var väldigt lätt att känna ”de här sakerna inte rör mig, jag inte är en sån som gör sånt som kvinnor berättar om under hashtaggen #metoo. Men jag tror att fördelen med att #metoo nådde ut så brett är att vi alla kan göra någonting åt det här. Det behöver inte vara att du själv har gått över någons gräns. Det kan lika gärna vara en kompis som gör det och att du inte agerar på det. Men i och med #metoo har konstaterat att alla män måste agera mot detta.

Joel Tanko, som är redaktör för MÄN:s nya stödplattform Killar.se som lanseras i december, beskrev att han och hans killkompisar pratade om sexuella trakasserier redan innan #metoo-rörelsen startade.
– Vi var såklart inte perfekta på något sätt och vi alla kan alltid förbättra oss som snubbar. Men jag kommer ihåg att vi redan som 14-åringar reflekterade över begreppet hen, och mina tjejkompisar berättade om olika jobbiga upplevelser. Under #metoo drogs jag med precis som många andra, men det som kom fram i vittnesmålen var tyvärr inget nytt för mig och flera i mitt kompisgäng.

Avslutningsvis fick de som deltog i MÄN:s AW-möte prova på Lilla rummet-metoden och prata i könsblandade grupper.  Tommy Storback som deltog på fredagens AW beskrev hur det var att prova på Lilla Rummet för första gången.
– Det var en ny upplevelse och det for väldigt mycket tankar genom mitt huvud innan jag skulle prata. När jag skulle prata kom det liksom inte fram något och jag stockade mig. Men när jag väl kom in i det så kändes det jättefint. Hela grejen att vi blev tillsagda att lyssna aktivt och inte avbryta var väldigt förlösande på något sätt. Men när det var min tur att lyssna så insåg jag att jag faktiskt har lite problem med att lyssna aktivt. Det är nog någonting jag måste träna på.

Läs hur Expressens kulturchef Jens Liljestrand beskrev kvällen här