God natt, Gunilla Bergström

I går dog Gunilla Bergström. Ingen författare beskrev så konsekvent vardagen ur barns perspektiv som hon gjorde. På sätt och vis kan man säga att nästan alla de frågor vi stöter på, brottas med och lyfter på stödchatten Killar.se och i våra pappagrupper har skildrats i böckerna om Alfons Åberg och om Bill och Bolla.

Från att skildra känslan av oro för våld till att själv inte vilja slå andra, att ha svårt att sova om nätterna, om mod och rädsla och att prata om det som känns konstigt, att vilja bli sedd av och lekt med sin förälder, svårigheter som förälder och förhandlingar mellan barn och vuxen och om att vara annorlunda och gå sin egen väg. 

Den första boken om Alfons – God natt, Alfons Åberg – kom 1972, precis innan män fick börja ta ut föräldraledighet – en tid då den feministiska vågen ledde till en bred diskussion om en förändrad mansroll pågick i samhället. Vad det innebar att vara en närvarande pappa och att ta ansvar i hemmet stod i fokus för den diskussionen. I Alfons skildrades en pojke som levde med sin pappa, som tog hand om honom, tog fram kläder, nattade, lagade frukost, pratade om hur det varit på dagis och så vidare – något som aldrig gjorts i någon barnbok innan. 

Bill och Bolla skildrades ett syskonpar och deras lek, där systern har en mental funktionsnedsättning, inte heller det något som tidigare skildrats så självklart i en barnbok. Att läsa Gunilla Bergströms böcker är som en inspirerande uppmaning till de samtal med barn som vi arbetar med att få föräldrar – och framför allt pappor – att ta. Gunilla Bergströms bortgång är en stor förlust, men hennes böcker kommer finnas för alltid och de spår de satt är outplånliga.