En bisexuell man är inte en bög med en fot kvar i garderoben

Den här veckan är det Växjö Pride och MÄN Växjös lokalgrupp kommer stolt medverka i paraden. Pride är ett särdeles lysande exempel på när en folkrörelse blir inkluderande, till den grad att allt fler vill vara en del av en större förändring. Givetvis kan man alltid problematisera inslag som förekommer inom Pride-rörelsen. Jag tänker framför allt på när så kallad "pink-washing" förekommer, alltså när olika aktörer syns viftandes med regnbågsflaggor och talar om vikten av hbtqia+-rättigheter med syftet att putsa på sitt varumärke, men som i praktiken inte visar solidaritet med hbtqia+-personer i sin verksamhet.

Kön och sexualitet är tätt sammanslutna

Samtidigt är bredden i Pride-rörelsen helt avgörande för att samhället ska gå mot det önskade målet om frihet från våld och diskriminering. Att heterosexuella solidariserar sig öppet med hbtqia+-rörelsen är långt ifrån en självklarhet i alla länder. Vad Pride-rörelsen i Sverige och internationellt dessutom har lyckats med är att förena sakkunskap med visioner och värderingar. Det finns en stor kunskap om hbtqia+-personers livsvillkor, som ligger till grund för mobilisering för strävan efter förbättringar.

Att MÄN finns representerade i Pride-sammanhang är oerhört viktigt, därför att kön och sexualitet har täta samband. Det går nästan inte att tala om destruktiva maskulinitetsnormer utan att nämna den dimension som berör (hetero)sexualitet. En annan sak som vore minst lika intressant är representationen av hbtqia+-personer i vår organisation.

Med avstamp i det vill jag föregå med gott exempel och ta tillfälle i akt och dela med mig mina erfarenheter som bisexuell man.

Bisexuella blir ofta exkluderade

Omvärlden är ofta binärt uppdelad och kategoriserad i ”heterosexuella” och ”homosexuella”. Det är i alla fall den omvärld som jag tvingats orientera i. Att vara öppet bisexuell innebär att du ofta blir exkluderad i såväl homosexuella som heterosexuella sammanhang. Det är inte så att jag har blivit bemött med hot, hat och glåpord på grund av min öppna bisexualitet, men däremot märker jag av andra subtila reaktioner som på olika sätt indikerar att bisexualitet inte är "på riktigt".

Min erfarenhet är att heterosexuella män brukar betrakta mig som "spännande", medan homosexuella män misstänkliggör mig. Kvinnor, både hetero- och homosexuella, betraktar mig som en bög som ännu inte kommit ur garderoben fullt ut. Att berätta om att man är bisexuell, vilket jag har gjort många gånger, har inneburit att omgivningen genast betraktar mig med annan blick. Det är inte så att de ger uttryck för att de ogillar mig på grund av min sexualitet, men ändå blir jag betraktad som påtvingat annorlunda.

Trött på att agera oavlönad lärare till heterosexuella

Jag kan mycket väl tänka mig att bisexuella män och kvinnor får olika bemötanden, även om det givetvis finns likheter som – återigen – bottnar i föreställningen om att bisexualitet inte är "på riktigt". Jag tror att många bisexuella män delar liknande erfarenheter av att tillhöra en relativt osynliggjord sexualitet både inom och utanför hbtqia+-communityt. Den tydligaste effekten när bisexuellas perspektiv inte synliggörs blir att fördomar lever vidare och okunskapen förhindrar positiv förändring. Ett exempel på den okunskapen är att jag alldeles för ofta får frågan om det är män eller kvinnor som intresserar mig mest. Att ställa frågor behöver inte alltid vara fel, men det kan bli enerverande när jag får agera oavlönad lärare för heterosexuella som inte själva söker information på nätet.

Jag längtar efter sammanhang med likasinnade

Med det sagt, Pride behövs. Kom ihåg att det inte var länge sedan som sjukdomsstämpeln av homosexualitet upphävdes (1979) och tvångssteriliseringarna på transpersoner avskaffades i Sverige (2013).

Så vilken är vägen framåt för oss bisexuella? Jag tror att vi behöver söka inspiration hos gayrörelsen och skapa våra egna traditioner, ett språk och en kultur. Jag tror samtidigt att den synliga representationen av oss i mediala sammanhang behöver öka. Det är ett av många skäl varför jag skriver denna text.

Jag är stolt över mig själv, men jag längtar efter sammanhang med likasinnade och att vi tar mer plats i det offentliga rummet. Kampen för hbtqia+-personers fri- och rättigheter måste stärkas på flera nivåer. Och det är en kamp vi ska föra tillsammans oberoende av läggning, kön eller identitet. Det är speciellt viktigt att vi står stolta tillsammans nu när starka krafter i samhället vill ta oss bakåt i utvecklingen.

With pride,

Filip Hallbäck
Ledamot MÄN Växjö