Korta män borde inte behöva bli ”short kings”

Vi lever i ett samhälle där mäns korthet ses som en brist på ett viktigt kapital. Enligt normen ska den manliga kroppen vara stor och kapabel. Den ska kunna lyfta tungt, vara uthållig, tåla smärta, prestera i sängen – och den ska kunna nå sakerna högst upp på hyllan. Att som man ställa sig på en pall är ett misslyckande. Det här får konkreta, mätbara konsekvenser inom en rad områden. Korta män har svårare att få jobb, får lägre lön och har svårare att träffa partners. Sociala medier och dejtingplattformar gör sitt för att förstärka det redan rådande längdidealet. 

Men vems fel är det att det ser ut så här? Är det så enkelt som att kvinnor ratar korta män för att det bara råkar vara deras personliga preferens? Eller är det, som det kan låta i vissa sammanhang, så att gruppen kvinnor förtjänar kritik för att de stänger korta män ute – som om det skulle vara en enda stor sammansvärjning?  

Givetvis inte. Det finns strukturella förklaringar i ett system av normer och ideal som verkar i bakgrunden och påverkar både män och kvinnor.  

I SVT:s omdiskuterade dokumentär ”Jag vill vara en short king” förklarar sociologiprofessorn Emma Engdahl det så här: 

– Samhällets strukturer gör att vi har förväntningar på kvinnor att de ska iscensätta en slags kvinnlighet som lättare iscensätts om hon är kortare än sin manliga partner. 

Det finns alltså något bakomliggande, en inte särskilt tyst överenskommelse som kan ifrågasättas och bekämpas. Vi skulle kunna vara fria i att vara män och kvinnor på det sätt vi själva vill. Istället för att bara ha en viss frihet i hur vi väljer att iscensätta våra könsroller, inte iscensätta något alls. Bara bli och vara och mötas på riktigt, som människor. 

I programmet får vi följa journalisten Theo Pokornys resa mot att bli en ”short king”, det vill säga en man som trivs och känner sig säker i sin korthet. Tyvärr riskerar vissa scener att göra mer skada än nytta. När Theo i en scen som ramas in som uppbygglig och trösterik får han höra att han ju inte är så kort och att han har andra kvaliteter som väger upp, som att han är snäll och snygg, blir det tydligt att hans korthet ses som just en brist på något som kan kompenseras av andra positiva egenskaper och attribut. Han får också lära sig hur han ska stå när han blir fotograferad för att se längre ut. Istället för att äga sin korthet – dölja den. 

Men hur var det med den där databasen som samlar alla användares kroppslängd? När du registrerar dig på dejtingappen Hinge finns det tre tvingande fält, alltså sådana som du måste fylla i: namn, ålder och längd. Det är svårt att se det på något annat sätt än att dessa bedöms vara särskilt viktiga för målgruppen, som till stor del är singlar som letar efter seriösa och bestående relationer (åtminstone om man får tro företagets varumärkesprofil). Det känns cyniskt, närmast dystopiskt, att helt utan skam sortera upp kroppar på det här sättet. Att rangordna dem. Samtidigt finns uppenbarligen behovet och går därför att tjäna pengar på. Längdskillnader är och har varit en verklig social orättvisa värd att ta på allvar. Nu är den också en handelsvara. 

Sveriges kändaste korta man och den som idag förväntas tåla mest kroppsmobbing i offentligheten torde vara Ulf Kristersson. Han får dagligen utstå en tsunami av kortis-skämt. Visst, att karikera politiker är en etablerad och accepterad konstform och det ses oftast som mer okej att sparka hårdare uppåt än nedåt. En statsminister kan man då vara lite extra elak mot. Men ändå. Hur känns skämten för de män och framför allt unga killar som själva upplever sig som korta? Och hur påverkas de av frånvaron av kritiska röster? 

Att håna korta killar har blivit något nästan folkligt vilket gör det till en, om inte helt så nästan, unik företeelse. Skammande av kroppar ska väl alltid vara något fult, eller? 

Micaëla Gripenberg är volontärsamordnare för MÄN:s stödplattform Killar.se, som bland annat erbjuder en chatt där unga killar anonymt kan ställa frågor om ämnen som relationer, kärlek, sex, känslor, vänskap – och kroppskomplex. Det ger henne en unik insyn. Hon berättar att det finns tydliga mönster bland de stödsökande killarna vilka kroppskomplex som är vanligast och vilka kroppsideal som upplevs som starkast. 

– I ämneskategorin kropp är frågor om ifall man är för kort den vanligaste funderingen efter frågor om snoppstorlek. Ofta är det formulerat som att ”jag är så här många centimeter lång, är mitt liv över?” Samma funderingar har jag aldrig sett i förhållande till att vara lång, säger hon. 

Den offentliga vuxenmobbingen riskerar att användas som facit av de yngre som bevittnar den. Att ta itu med det offentliga samtalet vuxna emellan kan få effekt på mobbing i stort. Ändå lyser barnperspektivet med sin frånvaro. Könsnormer och kroppsideal bärs vidare av oss människor och vårt handlande. Det är hög tid att fler inser det och agerar därefter.  

”Är mitt liv över?” Läs den formuleringen igen, lägg den på minnet och ta fram den nästa gång du ser en meme eller läser ett skämt om korta. Visst är det svårare att skratta? Visst känns det sämre att trycka på like? 

Peder Nääs Sundemyr
Kommunikatör på MÄN

Skriv gärna upp dig på vårt nyhetsbrev

Vi skickar ut ca 2 brev i månaden, du kan säga upp brevet när du vill.