”Adolescence” ger inga enkla svar

Polisen slår in dörren med en murbräcka och rusar med dragna vapen in i ett radhus i Liverpool. En skräckslagen familj tvingas ner på golvet innan polisen tar sig vidare in i ett sovrum på övervåningen. Där hittar de personen de är här för att hämta: en tanig pojke, bara tretton år gammal, som har kissat på sig av rädsla. Han grips där i sitt rum, bland leksaker och affischer med tecknade figurer, misstänkt för ett brutalt mord på en jämnårig flicka.

Netflix-serien Adolescense är en hänsynslös resa in i många föräldrars kanske allra värsta mardröm: att deras eget barn kan ha gjort något lika oåterkalleligt som oförlåtligt. Att en människa de skapat och fostrat gör ont och att de själva kanske hade kunnat förhindra det, om de hade varit mer närvarande och uppmärksamma som föräldrar. Men det serien verkligen lyckas med är att inte servera några förenklade lösningar eller förklaringsmodeller. 

I serien behandlas manosfären, destruktiva normer kring manlighet och incels. Skolan som pojken går på skildras som våldsam och hierarkisk. Den misstänkte mördaren och hans vänner har låg status och utsätts för mobbning. Samtidigt: en funktionell och kärleksfull familj, ett ovåldsamt och till synes tryggt hem, inga stora trauman, det sociala arvet lyser med sin frånvaro. 

När föräldrarna rannsakar sig själva kommer de att tänka på att de gav pojken en dator att ha på rummet. En dator, ett tangentbord, ett headset och en stängd dörr. Vad tittade han på egentligen, ensam på rummet? Det får vi aldrig veta. Ingenstans finns de där självklara lösningarna som vi som tv-publik är vana vid att skämmas bort med, de som ger hopp och tröst när eftertexterna rullar. 

Hur fostrar man en pojke så att han inte blir våldsam och kvinnohatisk? Kunde föräldrarna ha gjort mer? Det enda vi vet säkert är att anledningarna till att någon väljer att använda våld är många. Det går inte att skylla enbart på föräldrarna, skolan, sociala medier, Andrew Tate eller den unge gärningsmannen själv. De ingår alla i ett system långt mycket mer komplext än den mest välskrivna tv-serien. Vi hittar inga enkla lösningar för att de inte finns. 

Vi på organisationen MÄN vet att det går att förhindra och förebygga våld. Att pojkar kan växa upp utan att utöva våld eller utveckla hat mot kvinnor – men vägen dit är inte enkel. Det räcker inte med att skolan, familjen och omgivningen gör sitt. Det krävs en samlad insats från hela samhället. För att komma till roten av problemet med mäns våld mot kvinnor i samhället så behöver vi skifta fokus från strängare straff, demonisering och beskrivningar om ”en ensam galning” till: Hur hamnade han där? Hur blev han våldsam? Om vi bara fokuserar på rättsliga konsekvenser och efterhandsförklaringar så är vi för sent ute. Våldshandlingen har redan begåtts.