Krönika: Det var alltid en kille jag var rädd för

Jag var tonåring under 1980-talet. Att jag själv var kille funderade jag inte så mycket på då – men jag minns att det var andra pojkar, killar och män jag var rädd för.

Några pojkar som är äldre än mig på dagis tränger in mig i ett hörn av gården. De puttar på mig och hotar mig med höjda knytnävar.

Under uppväxten var det alltid pojkar, killar och män som kunde vara våldsamma, aggressiva, högljudda, spela tuffa, ställa sig i vägen, höja näven, hota med våld. Det var killar som skulle markera att de var större och starkare än mig, och att de hade makten att bestämma och göra vad de ville med mig när ingen såg.

Det går rykten om ett gäng killar som överfaller, slår och piskar andra killar. Det låter lite som en överdriven saga. Men när jag är ute och går med mina föräldrar möter vi dem. De håller i stenar och käppar med fastknutna läderband och stirrar på mig.

När jag börjar första klass är jag nervös. Räddast är jag för de större killarna. Jag undviker vissa korridorer i skolan och håller mig på rätt sida av skolgården. Att hålla koll på var de större killarna rör sig är en ständigt närvarande reflex.

En stor del killar i skolan gör det till en vana att så oväntat som möjligt slå varandra hårt på överarmen. Alla räknar hur många slag man fått så att man kan ge tillbaka tills det blir rättvist. Några killar ger inte igen direkt. De sparar sina slag så att de kan slå tillbaka 15–20 hårda slag i en följd på en annan killes överarm.

Som kille är våra kroppar alltid tillgängliga för de andra killarna. Vi ska tåla att bli slagna på armen, fasthållna i ett ”polisgrepp”, fällda av ett krokben, oväntat inputtade i ett skåp och snärtade med en handflata i nacken eller av en handduk i omklädningsrummet. Hur skulle vi kunna lära oss respekt för våra egna eller andras gränser? Samtycke? Du måste skämta.

Vi är några som hänger i Slussens T-bana. En kille kommer fram till mig.

”Är du en mes?” frågar han hotfullt.

”Nej”, säger jag.

”Vad fan säger du? Är du en mes?!” säger han och höjer ena näven.

”Ja, okej, jag är en mes.” prövar jag.

”Vad fan ska du ha spö din jävla mes?”


Jag vänder snabbt och går därifrån. Han slår efter mig. Träffar bakhuvudet, men inte alltför hårt. Jag vänder mig inte om, visar ingenting, går därifrån och lämnar alla. Tar ensam första tunnelbanan hem.

Efter händelsen i tunnelbanan är jag arg och frustrerad. Jag kan inte sluta tänka på hur jag skulle ha kunnat hantera situationen, hur jag skulle ha kunnat komma undan eller behållit kontrollen. Även om jag aldrig skulle agera på den så anar jag känslan av att jag vill utsätta någon annan för samma sak. Jag vill föra vidare skammen och förnedringen till någon annan så att jag slipper bära den.

Jag blir rånad av två killar på T-centralen. De vet vilket gymnasium jag går på och ger mig två alternativ: ”Ge oss vad du har nu, eller så tar vi dig sen.” Jag försöker prata mig ur det, men ger upp till slut. De får de värdesaker jag har.

Återigen kan jag inte få slut på alla tusentals tankar på hur jag skulle ha gjort. Skamkänslorna av att ha gett bort allt frivilligt och inte varit kaxig och bara gått därifrån gör att jag funderar på om jag ändå inte hade föredragit att ha fått spö istället. Hellre rejält med stryk än att tvingas bära skammen.

Jag åker till tingsrätten i Stockholm. Killarna som rånade mig orkar knappt titta på mig under rättegången. Jag är rädd för att vittna, men inser att det de gjort mot mig är ingenting mot vad de gjort mot andra. Jag är bara en i en lång rad av deras mer eller mindre våldsamma övergrepp mot andra killar.

Idag är jag vuxen. Hot om våld är inte lika vanligt i mitt liv och statistiskt sett tillhör jag inte den mest utsatta gruppen män längre. Men jag anar att våldet finns där precis som alltid. Generation efter generation av pojkar, killar och män. Och jag undrar – varför är vi män så tysta trots att mäns våld fortsätter? Tycker vi verkligen att det inte angår oss?

/ Vejde Gustafsson