Debatt: Vem värdesätter egentligen Sveriges söner?

Om det yttersta uttrycket för manlighet är att offra sig, då handlar det inte om att skydda pojkar – utan om att göra dem till redskap. 

Så vem bryr sig egentligen om pojkarna, eller männen för den delen? Är det den som manar dem till krig och kontroll – eller den som vill ge dem ett liv fritt från våld, känslomässig avstängdhet och ensamhet?

Busch anklagar feminismen för att ha förminskat pojkar. Men det är en falsk bild. Den feminism som vi – och många andra – står för har i decennier visat hur könsnormer skadar inte bara kvinnor, utan även män. Feminismen har öppnat dörrar för nya sätt att vara pojke och man: sätt där män inte måste förtjäna sitt värde genom att vara starka, tysta och hårda.

Att vända detta arbete ryggen är inte bara ett angrepp på feminism – det är ett svek mot både pojkar och män. För när kvinnor görs till roten till mäns problem, då förvärras problemen. Pojkars psykiska ohälsa blir ett slagträ i en ideologisk kamp, snarare än ett allvarligt samhällsproblem som kräver omtanke och insatser.

Vi lever i en tid där människor förväntas vara effektiva, disciplinerade och mätbara. Busch föreslår en manlighet byggd på prestation. Men män är inga maskiner. Vi är människor – med känslor, behov av närhet, ömhet och förståelse. Att uppmuntra män till att vara sårbara, lyhörda och empatiska är inte att göra dem feminina – det är att göra dem hela.

Vi på organisationen MÄN har över 30 års erfarenhet av att arbeta med män och pojkar i hela Sverige. Vi leder samtalsgrupper för pappor, utbildar skolor och kommuner i våldsprevention och möter män med psykisk ohälsa. Vi vet att det finns en enorm längtan bland män efter något annat än tystnad och hårdhet. Våld går inte att straffa bort – det förebyggs med omsorg. Med hårdare tag får vi bara hårdare män. Och i förlängningen, ett hårdare samhälle.

Shahab Ahmadian, ordförande för organisationen MÄN

Läs debattartikeln i ETC.