Krönika: Vi väljer inte mansklubben – den valde oss

Jag hörde för ett tag sedan någon beskriva manlighet som en hink med vatten – men med läckande hål. Vår manlighet måste ständigt fyllas på för att inte rinna ut ur hålen och försvinna. Vi måste hela tiden fortsätta bevisa att vi är ”riktiga män” för att manligheten inte ska tas ifrån oss. Och eftersom manligheten kopplas till status och vårt grundläggande människovärde, då är vi beredda att gå väldigt långt för att upprätthålla den.

Vad har jag offrat för att försöka fylla hinken?

När jag gick i högstadiet behövde vi ständigt förhålla oss till vår status och position, andra killars bedömande blickar, små tillrättavisande skratt, att kompisar som vi trodde vi kunde lita på drog roliga skämt på vår bekostnad. Vi var som ettriga poliser för oss själva och för varandra. Följde efter, jämförde och korrigerade. Stack någon ut rättades det till.

Mitt svar var att försöka vara cool. Vara likgiltig. Vad som än hände skulle min attityd vara ”… och vem är du?” Jag upprepade ”Idag ska jag vara cool, idag ska jag vara cool, idag ska jag vara cool” till mig själv på vägen till skolan. Idag känner jag fortfarande i stunder i livet att den ”coolheten” lever kvar i mig. Som en avstängdhet från mig själv, mina känslor och andra människor.

Mitt viktigaste motiv till att engagera mig i MÄN är att arbeta för att män inte ska styras av begränsande föreställningar och förväntningar. Jag bryr mig om män, om killar, om pojkar. Många normer kring manlighet leder oss vilse ifrån oss själva, in i återvändsgränder och föreslår okonstruktiva lösningar på de utmaningar livet ställer oss inför. Normerna förklarar inte allt, men blandar sig i allt.

Vad som ses som manligt har alltid varit en pågående förhandling. En samling överenskommelser, ofta outtalade. Men där i korridoren på högstadiet kände vi alltid på oss när de bröts. Vi valde inte värderingarna som vi skolades in i – de gick inte att undvika. Jag visste det inte då, men vissa kallar det ”patriarkatet”. Men det är inte en ondskefull och hemlig konspiration, det är mer som luften vi alla andas. Och vi har tillsammans en möjlighet att öppna upp, vädra ut och släppa in frisk luft.

Jag vill ha färre regler för oss män, ofta känns det strängt och tråkigt. Som att vi drar ner varandra. Jag vill inte hindra dig från att dricka öl med grabbarna, kolla på sport, gilla bilar. ”Manliga” intressen är inte i sig dåliga. Men håna inte en kille som också gillar balett, fnissar och sjunger gospel. Vi behöver bredda bilden av vad som anses vara manligt. Välja ut vad vi vill prioritera, vad vi mår bra av, vad vi vill sortera bort.

Och om det här snacket ska leda till verkstad så är det vi män som måste göra jobbet med att förändra normerna. Även om vi inte valde dem så är vi experterna på spelet och kan reglerna. Vi valde inte klubben – den valde oss.

Vi män har ofta privilegiet att betraktas som individer. ”Jag är ju jag, så det är faktiskt #inteallamän. Klumpa inte ihop mig med dom där typerna!” Men det gör det också svårt för oss att se eller erkänna att vi delar erfarenheter med många andra män. Att vi hör ihop.

Det gör också att vi blir ensamma och ibland tror att vi måste skapa förändringen helt själva. Och det ska helst vara en ensam kamp mot en tydlig motståndare. En stark fiende, en mäktig elit, eller en väderkvarn. Vi ska vara riddaren på den vita hästen, Batman, den bästa influencerkillen på sociala medier.

Men verklig bestående förändring skapar vi tillsammans. Vi behöver nyfiket undersöka normer, förväntningar, vanor, traditioner och beteenden och förändra dem i möten med andra. Tillsammans kan vi förändra och förändras. Det krävs öppenhet, engagemang och gemensam organisering. Vi kan inte göra det ensamma.

Vejde Gustafsson, kommunikatör på MÄN