”Sånt där som män gör!”

”Man föds in i en värld där mycket redan är bestämt. Hur man ska vara. Vad man ska göra. Och frågan är väl … hur mycket man egentligen väljer själv. 

Som liten tänker man inte så mycket på det där. 

Jag upplevde min pappa som stark, han ägnade sin tid i garaget för det mesta.  
På hösten när det var jaktsäsong var han ut till skogs med de andra gubbarna.  
”Sånt där som män gör!” 
Mamma städade och tog hand om det mesta i hemmet. Lagade maten, såg till att vi barn borstade tänderna, gjorde läxan och la oss i tid.  
”Sånt där som kvinnor gör!” 
Det här var ju liksom inget konstigt, det bara var så. 
Och är väl fortfarande så, i många hem. 

Men senare i livet började jag förstå att det där inte bara är “så det är”. 
Det går i arv. 

När jag pluggade till behandlingspedagog var det en sak som fastnade: att man ibland behöver gå flera generationer bakåt för att förstå varför saker blivit som de blivit. 

Jag började tänka på mina farföräldrar. Och deras föräldrar, det såg ungefär likadant ut hela vägen. 

”Äpplet faller inte långt från trädet”, säger man. 

Men behöver det göra det? 

Jag heter Jörgen. Jag föddes sex dagar före julafton 1982. Det där mönstret fanns redan där, rakt framför mig. 

När jag tänker efter så gick jag nog lite mer åt det andra hållet ändå. 

När jag kunde vara i garaget med min pappa för att fixa bilen kände jag mer för att hjälpa mamma att vika lakan eller moppa golvet. När jag fick möjlighet att välja följde jag oftare med mamma till jobbet där hon jobbade som städare. Medan pappa jobbade som vaktmästare.  

Det var inget jag direkt berättade för andra. 
Men när man fick frågan så ljög jag och sa att jag hjälpt farsan som vaktmästare. 
Kravet som jag kände om hur man är som kille gjorde mig osäker på hur jag skulle vara. Den känslan kan komma tillbaka ibland även idag, men det är långt mellan gångerna nu och jag vet att jag inte är ensam om den. 

När jag var 16 år fick jag veta att jag skulle bli pappa. 
Den känslan! Det var egentligen inte så mycket att fundera på.
Det var bara ansvar och ännu mer ansvar. 

Ganska snart efter det flyttade jag från lilla byn Leksand till stora stålverkskommunen Sandviken. Min pappa sa informationsrikt att: ”Sandviken, där tillverkar man stål” och visade stolt upp sina verktyg med SANDVIK stämplat på. 

Jag minns föräldrautbildningarna när man satt där med andra pappor. 
Man kunde ta på känslan av stoltheten över att man jobba på Stålverket, en anställning som en del fått i arv under flera generationer. 

Man kunde nästan ta på stoltheten. 
” Jobbar på verket, ja!” 
”Guldgruvan dä!” 
Sa de med den härliga klangen av Sandviksmål.  
” Och du då, känner inte igen dig, är du på rör eller i ugnen?”  

Helt ärligt jag visste aldrig riktigt vad jag skulle svara. 
Men jag jobbade som personlig assistent.  
Ett jobb där man tar hand om andra, finns till, tar ansvar och där jag lärt mig de mest grundläggande behoven i ett liv.  
 
Men det vägde liksom inte lika tungt i de där rummet tillsammans med ”Stålmännen”. 

Jag kommer ihåg en gång när satt jag och pratade med en annan pappa på ett föräldramöte på en förskola. Ny i kommunen som jag var kändes det så bra att vara på väg att knyta en kontakt. Efter en stund kom några andra pappor in. 

Han som jag fått prata med en stund reste sig och gick till dem.  
Kvar blev jag och kände den där känslan av osäkerheten inom mig som när jag var liten. Han gjorde inte det för att vara elak. Han gjorde det för att det var så man gör. 

Små saker, kanske. 
Men det säger ändå något. 

På jobbet kunde jag få beröm för att jag kokade makaroner eller torkade ett bord. 
“En kille som dig skulle man haft hemma.” 

Jag brukade säga att det inte är så svårt. 
Men det var något som skavde i det där. 

Varför är det ens något man reagerar på? 

Idag har jag fyra barn, en bonusson och är gift med en fantastisk människa. 
Min äldsta är 25. Min yngsta son och bonussonen är 13. Mina döttrar är 16 och 18. 

Under deras uppväxt har jag försökt visa, inte bara säga, att jag som pappa tar ansvar hemma. Jag tvättar, lagar mat, viker kläder, fixar bilen om det behövs (även om jag är helt oduglig på det). Jag kan stå där vid grillen med en öl i handen och känna: “Fy fan vad jag känner mig manlig nu”. Men jag fastnar inte i den känslan. 
 
Som pappa har jag pratat om fördomar med mina barn, om sexuell läggning om menstruation om vad som är “killigt” och “tjejigt”. Kärleksproblem. Och om det viktigaste, att man får vara den man är. 

När jag kom i kontakt med organisationen MÄN kände jag något jag inte riktigt känt innan i de här frågorna: Att jag inte var ensam att det fanns fler som också försöker förstå, tänka och göra annorlunda. Och någonstans där landade jag i något. 

Att vara man, för mig, handlar inte om att passa in i något gammalt, 
utan om att våga göra på ett annat sätt. 

Jag försöker inte vara perfekt. 
Jag försöker bara göra lite annorlunda än det jag själv växte upp med än det normen säger att vi ska vara. 
 
Och kanske är det där det börjar. 
Inte med stora förändringar. 
Utan med små val, varje dag. 

Så kanske nästa generation inte behöver göra samma resa som jag.”

Jörgen Bäckström, MÄN Sandviken