Krönika: Vi fick det vi fick som barn. Men våra barn får det vi ger.

Vi har alla varit barn en gång i tiden. Och ingen av oss fick välja våra föräldrar. Vi fick det vi fick. Vissa hade en pappa som såg, som fanns där, som luktade tryggt av kaffe och snus. Andra hade en pappa som fanns i huset men inte i rummet. En del växte upp utan någon som kallade dem sitt barn.

Men oavsett vilken pappa vi fick, står många av oss en dag där själva med ett barn i famnen eller ett tomrum i hjärtat och försöker förstå vad det betyder att vara pappa. Vad det innebär att vara man. Vad det kräver att vara en trygg människa för en annan nyfödd människa.

Jag minns själv när jag blev pappa. Hur jag trodde att allt skulle handla om att veta vad och hur man skulle göra men istället handlade det om att våga känna. Jag minns hur rädd jag var för att inte räcka till, och hur det förändrades den första gången mitt barn somnade mot min bröstkorg. Då förstod jag att mitt “varför” inte var att vara perfekt, utan att vara där. Att stå kvar, oavsett hur osäker jag kände mig. En kamp som 24 år senare fortfarande pågår.

För mig var faderskapet inte bara en ny roll, utan en spegel. En spegel som visade allt jag längtat efter att få vara, men också allt jag varit rädd att bli. Den avslöjade min oro för att inte duga i livet, min längtan efter att räcka till utan prestation och min kamp med föreställningar om vad en pappa ”ska” vara.

När jag pratar om maskulinitet med unga och vuxna män dyker pappan alltid upp. Den närvarande, den frånvarande, den som försöker och den som gav upp. Men sällan talar vi om föräldraskapet som en del av vår manlighet. Det är som om manlighet och omsorg fortfarande tillhör olika läger och olika språk.

Vi män har lärt oss att mäta värde i prestation, styrka, kontroll. Men barnen mäter oss inte så. De mäter oss i närhet, tålamod, förmågan att vara där när ingen ser eller applåderar. Och där, mitt i vardagens små ögonblick, i blöjbytet, i samtalet vid läggdags, i den där blicken av tillit formas en annan sorts manlighet. En som inte behöver bevisa något förutom modet att älska och bli älskad tillbaka av en liten människa.

Det finns ingen manual. Ingen fasad som håller i längden. Men det finns en riktning: att stå kvar. Att möta våra barn med allt vi har, även när vi känner oss bortvalda, trötta eller missförstådda. Att bygga tillit timme för timme, dag för dag. Och kanske är det där, i den övningen, som vi blir både tryggare pappor och tryggare människor.

Så till alla pappor och till alla som längtar efter att förstå sin egen pappa: låt fars dag i år handla mindre om slipsar, strumpor och andra presenter, och mer om medveten närvaro. Om att våga känna, våga prata, våga stanna.

Vi fick det vi fick som barn. Men våra barn får det vi ger. Och det är kanske där, i den skillnaden och i mötet mellan barnet och den ofullkomliga vuxna människan, som kärleken blir verklig och omsorg möjlig.

Marco Vega,
projektledare och utbildare på MÄN