Krönika: Hur visste han?

Som person med invandrarbakgrund, och som synligt inte bär vithet i min kropp, är historierna om den svenska rasismen många. De är inte bara mina utan tillhör även mina föräldrar, min bror, mina vänner och mina barn. De sträcker sig från fysiskt våld till de där vardagliga kommentarerna som så lätt avfärdas som missförstånd, stress eller dåligt humör. 

Jag och min yngsta dotter, då fyra år, gick över ett övergångsställe efter hämtning på förskolan. Hon var trött i kroppen på det där sättet som små barn är när dagen varit lång. Stegen korta. Tempot ojämnt. Mitt i övergångsstället tappade hon sin tröja. Hon stannade, vände sig om, plockade upp den. Vimsade lite. Precis som barn gör. 

Vid övergångsstället stod en bil. Mannen i bilen blev otålig. Han vevade ner rutan och ropade irriterat: “Skynda er och passa på att åka hem med er!” Jag kände hur kroppen spände sig direkt. Det där invanda skiftet. Från vardag till beredskap. Jag var tvungen att hitta ett sätt att avväpna den redan aggressiva situationen med en bil som gasar medan vi står på de vita linjerna som ska vara en trygg plats från bilar. Jag hann tänka ut ett svar och svarade lugnt: “Lugn nu, vi är på väg. Vi kommer från förskolan. Vi bor faktiskt bara över parken där.” 

Mannen sa inget mer. Rutan åkte upp. Bilen körde iväg med gasande fart. Vi fortsatte över gatan. Det var då min dotter tittade upp på mig. Hon såg både orolig och imponerad ut, som om hon just bevittnat något viktigt. Med helt allvarlig röst frågade hon: “Hur visste mannen att vi skulle hem?” 

Jag stannade till. För i hennes fråga fanns ingen misstanke. Ingen ilska. Ingen rädsla. Bara ett barn som försökte förstå världen utifrån det som precis hade hänt. En vuxen man hade varit arg. Han hade sagt åt oss att skynda oss. Han hade sagt åt oss att åka hem. Och han hade haft rätt. Hur visste han? 

Det är så rasism ofta fungerar. Inte genom grova våldsdåd. Utan genom antaganden som presenteras som självklarheter. Genom att vissa kroppar alltid redan anses vara på väg någon annanstans. Alltid lite i vägen. Alltid misstänkliggjorda. Aldrig välkomna, alltid villkorat. 

Som att min mamma pluggade svenska för invandrare och inte för nybörjare. Som att jag misstänks vara en aggressiv pappa. Som att jag får frågan var jag egentligen kommer ifrån, trots att jag redan har svarat. Som att jag ska prata svenska så att alla förstår.  Som att min kompetens ifrågasätts tills den bevisats. Som att jag inte kan få högsta betyg i gymnasiet eftersom inga etniska svenskar får det. Som att jag alltid representerar mer än mig själv, medan andra bara får vara individer. Som att min kropp, identitet och närvaro måste förklaras, försvaras och förtjänas. 

Vad svarade jag mitt fyraåriga barn? Jag svarade något om att mannen egentligen inte visste. Att han bara var stressad och sa något. Att vuxna ibland säger konstiga saker. Men jag visste redan då att det svaret inte skulle räcka livet ut. För det handlade inte om stress. Och min dotter hade inte missförstått. Det var mannen som hade förstått exakt vilka han talade till. 

Och jag undrar fortfarande vad som stannar kvar hos ett barn i en sådan stund. Mannens röst. Min lugna ton. Eller den där första insikten om att vissa människor tror sig veta var du hör hemma, långt innan du själv ens hunnit välja väg. 

Tio år senare, med språk för kolonialismens smärta och kunskap att syna rasismens många ansikten, säger min dotter att hon tycker synd om dem som inte förstår storheten i att ha en multikulturell bakgrund. 

Jag hör det och blir både stolt och ödmjuk. För hennes sätt att förstå världen kom inte av sig självt. Det hade kunnat gå åt andra håll. Bitterhet, anpassning och tystnad. Det påminner mig om hur avgörande det är att vuxna runt barn inte låter vardagsrasismen stå oemotsagd, utan ger språk, sammanhang och motbilder. 

Rasism är inte något som bara sker i extrema situationer. Den finns i vardagen. I trafiken. I skolan. På arbetsplatsen. I förbifarten. Och det är därför antirasism inte bara är en åsikt. Det är ett ansvar. Mot våra barn. Mot deras frågor. Och mot den värld de tvingas tolka långt tidigare än de borde behöva. 

Marco Vega, verksamhetsansvarig för PLU och MVP- arbetsplats på MÄN