Krönika: Vi står stadiga

2006 var jag rektor på en högstadieskola i Kungsbacka och fick en dag besök av två entusiastiska män, Gösta och Ingemar. De representerade ”MÄN för jämställdhet, Göteborg” och höll på med ett projekt de kallade ”Du bestämmer”. Vi fick erbjudandet att vara med. Gösta och Ingemar ville träffa elever, personal och vårdnadshavare och alltihop skulle mynna ut i en teaterföreställning med en teatergrupp som hette ”Ung utan pung”. Jag tackade ja, förstås, och det har jag aldrig ångrat.

Förändring är möjlig

I samband med det blev jag medlem i MÄN. Det var i och för sig ingen tillfällighet, jag hade länge sökt ett engagemang av det här slaget. Som ung lärare på 80-talet var jag handledare för en lärarstudent som jag betedde mig illa mot. Det handlade om attityd, ingenting annat, men hon reagerade som tur var och ställde mig mot väggen. Det var traumatiskt, eftersom jag var helt övertygad om att jag var en schysst, jämställd person.

När chocken väl hade lagt sig, gick det upp för mig att jag bar på beteenden som jag egentligen ogillade och även hade kritiserat andra för. Jag ville finna ett sammanhang som kunde hjälpa mig att förstå och förändra. Genom ”Du bestämmer” blev MÄN det sammanhanget och förändring inte bara ett ord, utan en möjlighet.  

Viktigt med tydliga värderingar

Jag har varit MÄN trogen sedan dess, som medlem, styrelseledamot, ordförande och på senare år även verksamhetschef. Jag har upplevt stark medvind för våra frågor i samband med Metoo och efter att dokumentären ”Josefin Nilsson - Älska mig för den jag är” visades på SVT. Jag har också upplevt, och tvingats hantera, hatet från manosfären i rekylen efter Metoo och i samband med den konservativa våg vi nu upplever.

Mitt i stormen känner jag mig ändå trygg med att vårt arbete och våra värderingar har potential att förändra samhällsklimatet.

Vi behöver nå fler, förstås, men inte till vilket pris som helst. Jag hör ibland att vi behöver upplevas som ”mindre farliga” för dem som ser feminister som manshatare. För mig är det självklart att jämställdhet gagnar män minst lika mycket som det gagnar kvinnor, att ”redefining masculinity” är den bästa vägen att stärka mäns hälsa och livskvalitet. Det är budskapet, tänker jag, som på lång sikt kommer att vända trenden.

Det är livsviktigt att förstå vad hatet och våldet beror på och att inse att de flesta män sannolikt skulle frigöra sig från sina normbojor om de visste hur, men vi åstadkommer inte det genom att kompromissa med våra idéer, genom att bli ”mindre farliga”. Vi ser hur de politiska partierna tävlar om vem som kan vara mest repressiv, för att vinna, eller i varje fall inte förlora, väljarröster. Den strategin är dömd att misslyckas, vem vill rösta på kopian när originalet finns tillgängligt. I stället handlar det om att vara tydlig med värderingarna, att inte backa på det som är vårt existensberättigande och att inte tappa fokus. På lång sikt bygger sådant förtroende och fler kommer att vilja engagera sig i våra frågor.

Starka allianser

I Göteborg har vi sedan flera år fokuserat på yngre barn. Vi har precis utvecklat en förskoleklassversion av ”Vänskapsverkstan”, och vi diskuterar hur vi skulle kunna spela en roll i förskolan. Vi finns delvis redan på den arenan, vi träffar ju papporna till några av de här barnen i pappagrupper, men det kan utvecklas mycket mer och ta en mer central plats i MÄN:s arbete generellt. Vi behöver träffa alla vårdnadshavare i långt högre utsträckning än vad som sker nu. Våra insatser är bara en komponent i en helhet där alla delar är lika viktiga. Vi kan inte förändra på egen hand, och därför behöver vi bygga allianser med vårdnadshavarna och med dem som arbetar nära barnen. Men vi behöver också stärka våra allianser inom det demokratiska civilsamhället och bygga nya där sådana saknas. För i förlängningen handlar våra frågor om demokrati som innehåll, det vill säga om mänskliga rättigheter, lika för alla. Bara tillsammans med likasinnade kan vi möta det högst reella hoten mot demokratin, som vi tyvärr ser även i vårt land.