”Vart fan ska vi ta vägen?”

Nicolas Lunabba berättar att hans skrivprocess ofta tar sitt avstamp i en känsla eller tanke som inte kan ignoreras. Inför skrivandet av "Inte din statsminister" var det en kombination av maktens språkbruk efter massakern i Örebro och hans barns plötsliga uppvaknande inför rasistisk terror som satte i gång texten. Innan gärningsmannens identitet ens var offentliggjord stod en sak klar – han var vit.

- Detta förde mig in på Tidöregeringens människofientliga politik, och hur den så uppenbart går att spåra till 90-talets våldsdyrkande nynazister och hur denna period är ett obearbetat trauma för många av oss som föll offer för den, säger Nicolas Lunabba.

Även om Lunabbas tidigare böcker skiljer sig tydligt åt genremässigt – från den självbiografiska romanen "Blir du ledsen om jag dör?" via dagboksformen i "Dagbok från 20-talet", till den nu aktuella essäboken – finns en tydlig kontinuitet. Ämnen som klass, statligt sanktionerat och interpersonellt våld samt barnets perspektiv löper som en röd tråd genom hela hans författarskap. I "Inte din statsminister" är dock det personliga närvarande på ett annat sätt än tidigare.

- I motsats till mina tidigare böcker har jag i denna fört många samtal med mina nära vänner samt min sambo Amna för att fånga upp och i boken föra in det jag tycker saknats såväl i den svenska samtidslitteraturen som i samhällsdebatten, berättar Lunabba.

Det han syftar på är erfarenheter från de så kallade ”andragenerationerna” – människor som vuxit upp i Sverige men som, i takt med en alltmer rasistisk politik, börjar bära samma känsla av förfrämligande och längtan bort som deras föräldrar gjorde.

- Det är djupt demoraliserande, eftersom många av oss som har rötter i andra länder – till skillnad från våra föräldrar – bara känner till Sverige som ”hemlandet”. Vart fan ska vi ta vägen? Var hör vi hemma? Många av oss har barn, och har börjat oroa oss för dem.

Nästan allt Lunabba skriver tar avstamp i barnets verklighet och vuxenvärldens svek. Han berättar hur en ilska mot maktstrukturerna väcktes redan som barn och har följt med in i vuxenlivet och blivit en drivkraft. Och när det gäller samhällets ansvar gentemot unga i utsatthet är domen hård.

- Jag tycker att samhället, i ökande grad och på alla nivåer, avstår från detta ansvar. Att ungar som är tretton år nu ska sitta inspärrade är symptomatiskt för var vi befinner oss, säger Lunabba.

Han pratar om hur både hans skrivande och det sociala arbetet fungerar som reaktioner på de sätt som samhällsstrukturer utövar våld mot den bruna, svarta, queera och muslimska kroppen. Lunabba framhåller att verklig förändring, oavsett om det kommer till att bekämpa rasism eller andra orättvisor, sker när tillräckligt många kräver den, och ser till att förverkliga den tillsammans.

- Om vi lärt oss något från vår egen historia, folkrörelserna här som demokratiserade Sverige, som med blod, svett och tårar beredde vägen för oss, så är det just det: organisering, facklig kamp, självbildning och folkbildning, med mera. Vi är tillbaka på ruta ett.