”Jag hade ingen kontakt med mina känslor”

Det slog mig häromdagen att rosa är rätt fint och att jag faktiskt får gilla det. Det känns ju rätt löjligt som medelålders man att begränsa sig själv från en färg för att man som barn fått höra att det är en tjejfärg. Det kanske inte kommer bli min favoritfärg men känns ändå bra att ha släppt in den i värmen igen.

Jag inser att det finns fler saker som jag begränsat mig med. Att ”jobba med mig själv” har nog alltid känts tabu. Att jag som vuxen man ska gå och samtala med en psykolog för att lösa upp knutar från barndomen kändes flummigt och kanske lätt omanligt. Men det var ju magiskt. Att få prata med någon. Någon som kan ställa frågor som jag inte ställt mig själv förut.

Och när vi ändå är inne på spåret, det här med känslor. Jag vet inte hur mycket jag kan skylla på mina föräldrars oförmåga att prata om dom. Eller mina killkompisar under uppväxten. Men i mitt senaste förhållande blev det uppenbart. Jag hade ingen kontakt med mina känslor. Alltså noll, och skulle inte kunna beskriva hur de känns. På sin höjd var det svartvitt. Vinterbad och elda saker? Det gillar jag. Mobbning och orättvisor – det ogillar jag.

Jag insåg att jag var lika bra på den fronten som ett litet barn. Detta gjorde att kvinnan jag försökte få till en relation med inte nådde fram till mig och att vår relation aldrig fick det djup hon ville. Vi fick aldrig en chans.

Eftersom jag har känt att jag inte har ett eget inre värde att komma med i en relation, har jag satt mitt värde i utseende, yrke och prylar. Att hela tiden behöva vakta mitt värde genom hård träning eller att klättra på någon ekonomisk stege blev ohållbart till slut. Det ledde till en skev bild av relationer. Idag vet jag att riktig styrka är att vara trygg i sig själv, att jag lärt mig se känslor och att jag kommer med ett värde som inte syns på utsidan.

Jag tror att fler med mig blivit stöpta i samma form. Att vi inte blivit lika uppmuntrade att lyssna inåt som killar. Att ingen satt ord på och förklarat vad vi kände som barn. Jag har genom samtal med psykologer och terapeuter lärt mig att stanna upp. Vara i närvaro och känslor och jag gillar det! Vill inte leva en enda dag till utan dom!