Hur blir livet när man inte kan spela fotboll?

Godmorgon, nyvaken man här! 

Under min tidiga uppväxt var jag inte en kille som tog för mig jättemycket. I större sociala sammanhang var jag ganska tystlåten. Jag älskade att spela fotboll, men även där var jag en tyst kille. Framförallt i omklädningsrummet innan och efter träning eller match. Men på planen kunde jag vara uttrycksfull. Dels med min kropp i spelet, dels genom att uttrycka stark besvikelse i givna situationer. Ofta med hjälp av ett väl valt ord för det kvinnliga könsorganet. Högt. Som tur var så bestämdes det i Svenska Fotbollsförbundet att domarna skulle börja dela ut gult kort för detta beteende. Då slutade jag med det.  

Jag spelade fotboll från det att jag var sex år tills jag var femton. Älskade det, levde för det. Så plötsligt. Främre jävla skitkorsbandet gick av.  

Livskris, eller inte direkt. När läkaren berättade för mig att jag inte skulle kunna spela igen på ett år ungefär, tog jag det med jämnmod. Tänkte inte så mycket på det. Livet fortsatte utan fotboll. I ca två veckor. Sedan började jag gråta på kvällarna, hejdlöst. Tårarna bara sprutade och jag hade ingen aning om varför. Kunde inte förstå. Ja, ni förstår ju. Men inte jag. Inte då, när jag precis kollat på Dödligt vapen 2, där Mel Gibson tar allt, precis allt, med jämnmod. Som en man. För, män visar sig inte sårbara.  

När gråten lagt sig till slut insåg jag att det var dags att fylla mitt liv med annat än fotboll. Jag bytte spår totalt. Gick med i en amatörteater. Vi satte upp en pjäs av Joakim Pirinen – Familjen Bra – som handlar om en familj där alla är sjukligt positiva och inget dåligt fick nämnas (pjäsen var ironisk, ironin var riktad till medelklassen som strävade efter det perfekta livet). Jag kunde ana ironin då. Men förstod inte riktigt. Egentligen passade den positiva inställningen ganska bra för mig. Då slapp jag ju att tänka på dåliga saker och då blev det ju lättare att trycka tillbaka det som var jobbigt.  

Nu, 35 år senare, kan jag konstatera att jag fortfarande har svårt med att visa mig sårbar. Har fortfarande det svårt med att ta upp luren och ringa en kompis bara för att snacka lite, kolla läget. För tio år sedan hade jag fortfarande svårt för att bara prata om känslor utan att det skulle leda till något speciellt, till en lösning. När min fru började prata på det sättet sade jag: Ring en kompis! 

Men nu vid 52 års ålder har jag vaknat. Jag förväntar mig att framtiden kommer att bjuda på både sötebrödsdagar och svår sorg. De dagar då den svåra sorgen drabbar mig vill jag kunna vara väl rustad. Jag hoppas att min rustning då kommer att bestå i en förmåga att be om hjälp, att våga visa att jag är ledsen, att våga ta emot en kram, att jag vid det laget verkligen visar att ensam inte är stark.  

Ett viktigt steg på vägen att skaffa denna rustning har varit att gå med i föreningen MÄN. Det fanns inget lokalt nätverk i Helsingborg, där jag bor, så jag startade ett. Men jösses vad svårt det är att samla andra män till detta. Vi var fem män och en kvinna på vårt första möte. Kan ha att göra med att många fortfarande är fast i tankarna: Ensam är stark och Jag vill inte visa mig sårbar.   

Men vad vet jag?  

Godmorgon i alla fall! 

Erik Nolin, samordnare och medlem i MÄN Helsingborg

Vill du också skriva en medlemskrönika? Maila oss!