Syre är överskattat

Testa att hålla andan i 10 sekunder … 20 sekunder ... 40 ... 50 … får du panik? 60, 80, 100 … nu då? Panik? Om du håller andan tills det enda du vill är att ta ett andetag … då har du hittat utgångspunkten.

Visst har folk sett att jag är obekväm i den syrefattiga miljön och att jag i publika rum motvilligt kippat efter andan. Men jag har övertygat mig själv om att det inte är syrebristen som är problemet. Eftersom syre är överskattat.

I nästan hela mitt liv har jag varit fast i manlighetsnormernas syrefattiga värld.

Vad gör det med en när man vägrar acceptera att man inte kan andas? Vad gör det med en att leva i den paniken?

Och DÄR kom den … min evige följeslagare … rösten i mitt huvud som vill prata tills luften är så tunn att det känns som att andas genom ett sugrör.

– Fan vad du ska vara dramatisk!

Den har inte samma kraft som den en gång haft, men jag stannar ändå upp en stund och överväger att tona ner. Att porträttera en mer samlad bild av vad jag gått, och uppenbarligen fortfarande går, igenom.

– Kan inte andas ... bah!

Det är samma röst som dyker upp när jag tar på mig en cykelhjälm. Eller när någon inte släpper fram mig trots att det är jag som har företräde.

Det är samma röst som säger till mig att det är svagt att be om ursäkt. Samma röst som med sin öronbedövande tystnad och förlamande skambeläggning får mig att hellre bli arg än ledsen.

Den är inte lika tongivande längre, men den är där. Jag vet att jag inte tror på det den säger … men jag lyssnar. Jag vill inget hellre än att befria mig från den, men den vägrar släppa mig ur sitt nedlåtande järngrepp.

Varje dag måste jag välja.

– Ska du vara en man eller ska du leva i nån jävla rosa feministbubbla?

Nu kan jag i alla fall ta på mig cykelhjälmen … ibland. Jag kan använda lypsyl … för det mesta. Jag kan vara sårbar, men selektivt. 

Jag är fortfarande begränsad, marginaliserad. Jag är inte fri men jag vet hur friheten ser ut och jag vill dit.

– Åh herregud! Ska du börja skriva nån jävla sentimental smörja om att MÄN är "vägen till frihet"? HAHAHA! PATETISKT.

Jag tror inte på det rösten säger … men jag lyssnar. Skillnaden är att nu väljer jag att försöka vara sann mot mig själv ändå. Att försöka blotta mig genom att ställa mig i mitten av rummet och högljutt kippa efter andan med gråten i halsen. Och jag har hittat ett sammanhang där folk utan att döma eller ifrågasätta ger mig det syre som jag så desperat behöver. 

Första gången jag kom i kontakt med MÄN var under en medlemshelg i Malmö. Jag var utbränd och letade efter en plats där jag kunde arbetsträna. Med visst motstånd tog jag mig dit men det dröjde inte länge förrän jag kände något jag aldrig tidigare känt i större sammanhang. Andrum.

Cirrous Naraghi, ersättare i MÄN:s förbundsstyrelse