”Jag önskar att jag kunde gråta oftare”

Det finns en egenskap hos mig som jag avskyr, och det handlar om att jag har väldigt svårt att gråta. Jag blir nästan aldrig rörd till tårar av musik, filmer eller annat, fastän jag innerligt önskar att jag kunde bli det. I stället analyserar jag ständigt det jag tar del av och tror att jag är någon jävla expert. I många situationer blir jag kyligt rationell inför andra, i och med att jag håller hårt tillbaka mina känslor.

På det sättet är jag en hycklare, när jag förespråkar att män bör våga visa känslor samtidigt som att jag själv är dålig på det. Om jag ska vara helt ärlig har jag inte gråtit det på flera månader och inte heller kommer jag ihåg när jag grät sist. Nästan att jag känner viss avund för andra mäns förmåga att känslosamt fälla tårar.

Okej, det behöver inte alltid vara en svaghet att inte gråta. Man behöver inte bryta ihop för varje minsta motgång man tvingas hantera. Men om jag ändå ska göra ett försök till självrannsakan: Vad är det som ligger till grund för denna känslomässiga avtrubbning hos mig? Egentligen? Hur kommer det sig att jag flyr och undviker att konfrontera insikten om att jag nästan aldrig gråter? Och kanske viktigast – kan det ha något med maskulinitetsnormer att göra?

Jag minns inte alls när och vad som föranledde att jag kom fram till den dystra klarheten och inte ens när. Kanske var det underliggande frustration inombords jag inte vet hur jag ska kanalisera? Obearbetade trauman jag försöker förtränga? En omedveten rädsla inför något? Kan det handla om lite av varje?  

När jag tänker efter har jag flera gånger i mitt liv varit nedtryckt av andra och sällan pratat med någon om det. Snarare har jag lärt mig att överlevnad kräver hårdhet. När jag misslyckas med olika saker känner jag mig bara ilsken, och den vreden tar jag ut på mig själv för att jag inte presterat tillräckligt bra. Möjligen ligger en stor del av problemet där – att jag omedvetet agerar utifrån tron att mitt människovärde baseras på mina prestationer. Ofta har jag varit i full färd med att göra, och betydligt mindre med att känna. 

Det skulle i sin tur kunna bidra en sorts mental stress och överbelastning som gör det svårt för mig att släppa ut känslor. Utåt vägrar jag visa minsta tecken på sårbarhet, av rädsla för att bli angripen eller förlora dignitet och prestige i andras ögon. Att jag inte anses vara man nog. Att jag har lärt mig att tårar förknippas med svaghet. På ett intellektuellt plan är jag givetvis medveten om att idén om ”tårar är svaghet” är trams, men att befinna sig i diverse sammanhang där könsrollerna hållit ett järngrepp präglar nog mig omedvetet.

Ju äldre jag blivit desto mindre bryr jag mig om att anpassa mig till manlighetsnormer, helt enkelt för att jag inte orkar låtsas vara någon annan än den jag är. Samtidigt är det just den där känslomässiga avstängdheten (som är vanligt bland män) hos mig som finns kvar, och det gör mig så frustrerad.  

Jag går alltså runt och bär på en känslomässig tomhet som är skrämmande, men också en medvetenhet om vad det gör med mig att inga tårar rinner ner för mina kinder. Förr eller senare måste jag nog sluta vara rädd för vad som händer när jag väl börjar gråta.