Vad är du beredd att riskera genom att säga ifrån?

Ithaca, New York, USA: En kvinna har stämt Cornell University efter en gruppvåldtäkt som ska ha skett 2024. Ingen av de manliga förövarna åtalades, och åklagaren har nu öppnat utredningen på nytt. Enligt stämningen pekas sju manliga studenter ut. Men 50 andra manliga studenter ska genom en chatt ha kunnat räkna ut vad som pågick – utan att agera.

Oavsett hur domstolen dömer finns det något vi kan prata om redan nu: normerna som finns i alla samhällen som gör liknande händelser möjliga – och möjliga att tiga om.

Det som hamnar i nyheterna är symptomet: En anmälan. Ett universitet som kritiseras för sin hantering. Det synliga. Orsakerna till själva händelsen finns där bakom och är mörkare. De finns i de oskrivna regler som lär pojkar, killar och män vad som ger respekt och status, vad som ursäktas, och vad en man måste blunda för om han vill vara kvar i gänget.

På MÄN kallar vi dessa regler för maskulinitetsnormer. Det handlar inte om att män är onda. Det handlar om vad män lär sig av andra män.

När lojalitet i en grupp mäts i tystnad blir den som säger ifrån problemet, inte den som gick över gränsen. Alla runt omkring lär sig vad som går att göra utan konsekvenser. När skolor, arbetsplatser och kompisgäng skyddar gruppen före den som drabbats, minskar viljan att berätta, agera och anmäla.

Att pojkar inte alltid tränas i ansvar och civilkurage förklarar en del av kulturen. Men det fritar ingen vuxen man. Alla män kan göra något.

Du behöver inte ha gått på Cornell. Du behöver inte själv ha gjort något. Frågan är vad du kan göra när det är någon du gillar som går över en gräns eller använder våld mot någon annan?

Du skrattar inte.

Du frågar: ”Vad menar du med det?”

Du tar det enskilt: ”Jag gillar dig, men det där var inte okej.”

Du frågar den som drabbades hur hen har det.

Du skyddar inte honom från konsekvenserna.

Allt det här kan kosta dig en plats i gänget. Det är poängen.

För det börjar i gråzonerna, där något ännu inte är ett brott och därför ingen säger något. Sexskämtet som gick för långt. Kommentaren om en kvinnas kropp. Snacket om vad killar skulle vilja göra sexuellt med en tjej de är intresserade av. Du vet vilket rum jag menar. Och kanske vet du också varför du höll tyst fast du kände att något var fel.

Du lärde dig reglerna redan som pojke:

Visa aldrig att något berör dig. Så du sa inget.

Backa aldrig – var en riktig man. Så du höll med.

Håll dig borta från allt som kan kallas mjukt, kvinnligt eller svagt. Så du skrattade med.

Klarar du inte skämtet har du inget i gänget att göra. Så du svalde det.

Reglerna finns inte av en slump. De gör att ingen behöver ställas till svars och att alla runt bordet lär sig vad som går att göra utan konsekvenser. Därför behöver vi dig. Inte den perfekte, utan den jobbiga. Den som frågar: ”Vad menar du med det?” Den som säger efteråt: ”Vi är vänner, men det där var inte okej.”

Det kostar. Du kan bli den tråkiga. Du kan förlora en stol vid bordet.

Oavsett vad en jury beslutar om Cornell finns samma fråga kvar hos oss: vilken manlighet vill du vara en del av? En där lojalitet betyder tystnad? Eller en där lojalitet betyder att stå upp och våga säga ifrån?

Du behöver inte vara perfekt. Du behöver vara den som frågar, säger ifrån och hjälper till att skapa relationer som präglas av omsorg och trygghet – inte rädsla, makt och kontroll.

Marco Vega, utbildare i våldsprevention på MÄN.