Teysir Subhi: "Jag tror inte att man som lärare kan vara helt opolitisk"

Du skriver att det är för sent att börja med antivåldsarbete i högstadiet – vilka steg behöver tas redan i förskolan för att förebygga våld på lång sikt?
– Antivåldsarbete i förskolan skiljer sig egentligen inte så mycket från hur vi arbetar i äldre åldrar. Det handlar om att bygga trygga relationer, stärka barns empatiska förmåga och hjälpa dem att förstå och hantera känslor. Vi behöver också ge dem ett språk för att uttrycka behov och lösa konflikter på ett fredligt sätt. Samtidigt måste vi tidigt börja utmana destruktiva normer, som exempelvis stereotypa föreställningar om kön och maskulinitet, som riskerar att leda till våld längre fram.

Har du några konkreta exempel på hur man kan arbeta med empati och konfliktlösning med barn i förskoleåldern?
– Jag har sett starka exempel i högstadiet där man via Skapande skola har använt dramapedagogik och rollspel för att arbeta med värdegrundsfrågor. Eleverna har fått möjlighet att sätta sig in i andras perspektiv och reflektera kring sina egna handlingar. Jag är övertygad om att liknande metoder, anpassade till yngre barns nivå, skulle kunna fungera mycket väl i förskolan. Det handlar om att använda fantasi, lek och berättelser för att bygga empati och social förståelse.

Du nämner vårt program Mentorer i våldsprevention (MVP). Vilka var de tydligaste positiva effekterna du såg i pilotprojektet, och vad hindrar en bred implementering idag?
– Utvärderingar, bland annat från Skolverket, visade tydliga positiva resultat: elever blev mer medvetna om olika former av våld, fler vågade ingripa och toleransen för skojbråk minskade. Det som idag bromsar en bredare implementering är framför allt bristande politisk vilja att prioritera långsiktiga och förebyggande insatser. Många har svårt att se kopplingen mellan det som sker i klassrummen och samhällsproblem som gängkriminalitet, trots att vi vet att det finns en stark koppling. De unga som rekryteras till gäng är ofta elever, och i grunden barn.

Vad tror du krävs för att få politisk och institutionell vilja att införa antivåldsarbete som en långsiktig del av skolans uppdrag, snarare än som tillfälliga projekt?
– Det saknas inte kunskap, forskningen är entydig om att det är förebyggande och långsiktiga insatser som har störst effekt på att minska brott. Problemet är snarare att det politiska landskapet idag präglas av en jakt på snabba lösningar, vilket man tror är vad väljarna efterfrågar. Jag tror att vi måste börja se våldsprevention som ett gemensamt samhällsprojekt, något som kräver långsiktighet, samarbete över partigränser och en tydlig 10–20-årsplan.

Hur skulle du vilja att lärarutbildningen förändras för att bättre rusta pedagoger i våldspreventivt arbete?
– För lärare handlar det mycket om förutsättningar. Om vår undervisningstid och det kringliggande arbetet reglerades bättre skulle vi kunna skapa utrymme för att ta in experter, som till exempel aktörer från Skapande skola, på ett mer strukturerat och långsiktigt sätt. Idag förväntas lärare bära ett stort ansvar för värdegrundsarbete, men vi kan inte vara experter på allt. Vårt huvudsakliga uppdrag är undervisning, men med rätt stöd och resurser kan vi skapa ett samarbete som fungerar.

Du har en bakgrund både som lärare och som politiker. Hur ser du på balansen mellan pedagogiskt ansvar och politiskt ansvar när det handlar om att motverka våld bland unga?
– Jag är inte längre aktiv politiker, men jag tror inte att man som lärare kan vara helt opolitisk. Skolan påverkas konstant av politiska beslut – allt från förändrade kursplaner till betygssystem och resursfördelning. Politiken är närvarande varje dag i klassrummet. Kanske är det just det som gör att jag trivs så bra i läraryrket; det är dynamiskt, komplext och aldrig tråkigt.

Många skolor i utsatta områden brottas med resursbrist. Hur kan man säkerställa att det våldsförebyggande arbetet inte blir ännu en börda, utan ett stöd?
– Resursbrist handlar inte alltid om pengar. I missgynnade områden kan det handla om brist på behöriga lärare, för mycket undervisningstid och för lite planeringstid i relation till uppdraget. Skolan ska vara kompensatorisk, men det fria skolvalet har skapat en skolsegregation och så kallad "white flight", vilket gör läraruppdraget i vissa områden mycket tyngre. För att våldspreventivt arbete ska bli ett stöd måste vi börja prata om differentiering. Det måste börja med en differentierad reglering av undervisnings- och förberedelsetid för lärare. Framförallt i missgynnade områden med högre socioekonomiskt index.

Vad säger barnen du har mött i klassrummet själva om trygghet och våld? Hur påverkar deras röster ditt engagemang?
– Barn är ofta mycket medvetna om vad som händer i deras omgivning, men de behöver hjälp att sätta ord på sina känslor och tankar. Efter nästan tio år som lärare har jag sett hur viktigt det är att vi vuxna är närvarande och ger barn möjlighet att prata om svåra saker, som gängvåld, klimatångest eller krig. Om vi inte gör det riskerar barn att bära sin oro i tystnad, vilket i längden kan leda till psykisk ohälsa. Därför ser jag det som en del av mitt uppdrag att finnas där, inte med alla svar, utan med trygghet och lyssnande.

Du nämner destruktiva normer. Vilka normer behöver utmanas och hur kan det göras på ett sätt som når fram till unga?
– Många uttryck för våld i vårt samhälle – oavsett om vi talar om gängvåld, våld i nära relationer eller krig – bottnar i destruktiva maskulinitetsnormer. Redan i förskoleåldern lär sig pojkar att inte visa känslor, att det är fel att gråta och att våld är ett sätt att hävda sig. Det är en socialisering in i en våldskultur där den som utövar mest våld ses som mest manlig. Vi måste börja utmana det här mönstret tidigt, genom samtal, förebilder och ett normmedvetet arbetssätt i förskola och skola.

Om du fick införa ett enda konkret politiskt beslut i Göteborg i dag för att förebygga våld bland unga – vad skulle det vara, och varför just det?
– Jag skulle vilja se att våldspreventivt arbete blir en permanent del av förskolans och skolans uppdrag, från förskola till gymnasium. Det måste också åtföljas av strukturella förändringar som en reglering av lärares undervisnings- och för- och efterarbetstid, samt permanenta satsningar på rimliga barngrupper och undervisningsgrupper. Det är bara så vi kan bygga ett hållbart system där förebyggande arbete inte blir ett tillfälligt projekt – utan en självklar del av vardagen.