Krönika: I ”Paradise Hotel” är kvinnors nej förhandlingsbara

Om du aldrig har sett reality-serien ”Paradise Hotel” (Viaplay) kan programmet kortfattat beskrivas så här: en grupp unga vuxna isoleras i ett hus och kameraövervakas dygnet runt. Deltagarna måste bilda par, kille och tjej, men det finns alltid en person för mycket. Om ingen väljer dig åker du ut. Det gör att de ständigt befinner sig på en marknad där relationer, känslor och sex blir viktiga valutor. I säsongsfinalen kan dessa valutor växlas in mot en monetär sådan: vinnaren åker hem med ett sexsiffrigt tillskott på kontot. Reglerna gör att vänskap kan bli ett kraftfullt påtryckningsmedel, sex kan upplevas som en nödvändig livlina.

Det är väl just så här efterklokhet fungerar, men: är det inte självklart att något mer allvarligt någon gång skulle ske? Det är i alla fall inte svårt att se övergreppet som kulmen av en rörelse som påbörjats långt tidigare. Det fanns inbyggt i programmets format redan från början – åtminstone i form av en stor, kalkylerad risk. Det här blir särskilt tydligt om man tittar på vilka förändringar kanalen nu gjort för att förbättra säkerheten: mindre alkohol, separerade sängar, tydligare krav på att uttalat signalera samtycke.

Vad var det då som hände? Råmaterialet från inspelningen låter oss se hela händelseförloppet. Ett förlopp som kallas ”komplext” av journalisterna vid flera tillfällen – att visa hur "komplext” det är nämns som ett av skälen till att dokumentären överhuvudtaget gjordes.

Det kanske det är. Men två avgörande saker framstår som kristallklara.

Ett: kvinnan som utsattes för den misstänkta våldtäkten sade vid flera tillfällen till mannen att hon ville följa med till hans rum men att hon där inte ville göra något sexuellt. Aldrig uttrycktes eller visades något som ens liknade samtycke, bara motsatsen.

Två: den manlige deltagaren struntade helt i det när han pressade in sin hand mellan hennes ben. Enligt kvinnan förde han också in ett finger i hennes underliv, det är det som utgör den misstänka våldtäkten. Det går snabbt, det är svårt att med hjälp av det inspelade materialet avgöra exakt vad som sker, men att produktionen inte ingrep är fortfarande obegripligt.

Utredningen visar långt senare att brott inte går att bevisa. Ord står mot ord, som så ofta i liknande fall. Men ”oskyldig tills motsatsen bevisats” är inte en magisk besvärjelse som gör att vad det än är som har gjorts blir ogjort. Det kan samtidigt finnas goda skäl både till att göra en polisanmälan och att i slutändan inte väcka åtal eller döma. Det finns helt enkelt massor av verkliga händelser som inte går att bevisa. Detta faktum är journalisterna vårdslösa med.

Det antyds mer än en gång att det finns en fullständigt felaktig historia i omlopp som media gett upphov till. Mot slutet av dokumentärserien tar journalisterna särskilt tydligt ställning i skuldfrågan när en av dem säger: ”Samtidigt som Paradise Hotel fortsätter att vara en succé lever bilden av händelserna våren 2021 kvar och får fortsätta att spridas.” Som om det bevisats att det kvinnan vittnar om inte har hänt.

Mannen som misstänktes, som redan har namngivits av otaliga publikationer, får mycket mer utrymme att berätta sin version av vad han gjort, hur han känner inför det och konsekvenserna av sitt handlande än vad de kvinnor vars gränser han inte respekterade får. Han går med på att han betett sig som ett svin men inte något värre än så. Det här är talande.

Vi män kan ofta erkänna att vi gör dåliga saker men långt färre av oss kan gå med på att våra handlingar faktiskt säger något om oss. Vi kan vara ångerfulla och ändå inte acceptera människors reaktioner på det som vi ångrar. Genom att aldrig sluta förhandla med oss själva om vad vi är och kan kallas, genom att ständigt jämföra våra handlingar med andra, upplever vi oss själva som offer när vi i själva verket är förövare.

Det utdragna övergreppet fullbordas i och med publiceringen av avsnittet. Kvinnan har då berättat vad det är som gjorts mot henne för flera ansvariga inom produktionen. Det som till viss del syns i det inspelade materialet, det som tv-teamet säger att de inte sett men som enligt jurister, om det ägt rum, kan klassas som våldtäkt. Hon vädjar till dem att inte sända avsnittet men de väljer att gå vidare ändå. Det är ett övergrepp som inte kan förklaras med reality-pakter eller dåliga kameravinklar. Det görs fullt informerat, med vidöppna ögon. Riktiga människor, offer och förövare, på bästa sändningstid för allas vår underhållning.

En producent försvarar i efterhand publiceringen med att det kan skicka ”bra signaler” till andra som ”hamnar i liknande situationer” eftersom den skyldige ju tvingas lämna programmet. Risken är snarare att unga tittare tolkar det som att det bara är lite oskönt beteende, inte oacceptabelt eller brottsligt, att ta på någon som inte vill. Dokumentären om händelsen riskerar tyvärr att förstärka den effekten. Att en kvinna följer med en man hem är inte en sexuell invit, oavsett om det sker i ett tv-program eller i vanliga livet. Att han inte respekterar hennes uttalade vilja är inte en komplex situation. I verkliga livet finns ingen producent som kan utesluta deltagare. Där finns bara vi, våra uppfattningar om rätt och fel och de konsekvenser vi tvingas leva med.

Peder Nääs Sundemyr, bibliotekarie och författare