Krönika: Gubbarna och jag

Min första motion var ett förslag om att rusta upp grillplatsen. Kanske med en hammock? Eller en studsmatta, med tanke på alla barn? Fru K läste upp styrelsens svar: styrelsen är ansvarig för de gemensamma ytorna och därför kan vi inte ha något farligt där, som en hammock eller studsmatta.

En studsmatta skulle dessutom orsaka ljudföroreningar.

När hon läst färdigt konstaterade herr P att det var dags att rösta.

– Vänta lite, sa jag.

– Nej, nu ska vi rösta, upprepade herr P.

– Men får jag inte säga nåt om motio… började jag.

– Det är slutdiskuterat, vi är här för att rösta, avbröt herr P med hög röst utan att se på mig.

Motionen röstades ner.

Sedan var det dags för min andra motion, där jag föreslagit större uteplatser eller att regelverket åtminstone skulle ses över, då flera boende (inklusive herr P själv) hade ockuperat större uteplatser än de skulle ha enligt nuvarande regler.

Styrelsen läste upp sitt svar, och även denna gång var de emot motionen, nu med hänvisning till att brandbilar behöver kunna komma förbi. Jag tänkte inte på det då, men ett av ställena där brandbilen ska kunna köra är samma ställe där det varje vinter ligger en två meter hög vall av snö och is.

– Nu ska vi rösta, sa herr P efter att fru K läst upp styrelsens svar.

– Men det är ju tre förslag, sa jag, och försökte andas igenom stressen som börjat välla upp inom mig.

– Vi kommer att rösta om den som en motion, sa herr P.

– Men det är ju tre helt olika förslag, sa jag.

Herr P pratade en stund om hur mycket text det var och att det var väldigt otydligt alltihopa. Nu började gråten välla upp.

– Förslagen finns som punkter i slutet, sa jag med skakig röst.

Då hoppade en äldre herre in i samtalet, vi kan kalla honom herr Q. Han hade en vindlande utläggning om hur det såg ut förr i tiden med uteplatserna och deras storlek. Och nu plötsligt lyssnade mötesordföranden uppmärksamt. Sedan började fler gubbar delta i samtalet, och nu var det inget mer prat om att vi skulle gå till omröstning omedelbums.

Själv satt jag och försökte andas igenom stressen, som lättade lite när fru H hoppade in i samtalet. Hon hade kollat upp hur det faktiskt går till att besluta om uteplatser, och det visade sig att de nuvarande reglerna inte fattats på rätt sätt. Beslut behöver fattas på två på varandra följande årsmöten, inte på ett styrelsemöte som varit fallet.

– Så du menar att vi ska sätta in ett extra årsmöte för det här? sa herr P, nu med mycket irriterad röst, och himlade med ögonen.

I det här skedet satt jag och räknade på hur fort jag skulle kunna ta mig ut ur lokalen, men insåg att jag aldrig skulle lyckas utan att brista i gråt på vägen. Lysrörslamporna kändes som strålkastare. Jag försökte andas och tänkte på hur militärer får lära sig att bemästra sina känslor genom djupandning, men lyckades inte få ner luften.

Då hoppade fröken L in i samtalet.

– Ni behöver inte ha en sådan ton, ingen ska behöva bli ledsen, sa hon och kikade bort mot mig.

Och då brast det för mig. Jag snyftade till högljutt. Samtalet fortsatte. Av ren tjurskallighet sa jag färdigt det jag hade att säga, och fortsatte att snyfta till emellanåt.

Till slut landade diskussionen i att ge styrelsen i uppdrag att se till att reglerna kring uteplatsen skulle fattas på ett korrekt sätt, och sedan avslutades mötet.

– Nu är det fika! tjoade herr P och folk började sträcka på sig.

Själv störtade jag ut i kapprummet och sjönk ihop på en soffa och hulkgrät. En handfull grannar kom ut till mig.

– Lägg det inte på dig själv, du har inte gjort någonting fel, sa fru H.

– Det var inte okej, sättet de behandlade dig på, sa fröken L.

– Det var de som gjorde fel, sa fru G.

Efter några minuter frågade fru H och G om jag skulle hemåt. Vi kunde väl ta sällskap?

Vi gick hem den halva kilometern genom ösregn och jag snyftade till och från hela vägen, inte bara ledsen utan även rörd av grannarnas omsorg. Jag kunde ha lämnat mötet helt tillplattad, men den övervägande känslan var en tacksamhet över att ha sådana fina grannar. Några av dem, i alla fall.

En handfull grannar räcker ju trots allt för att påbörja en förändring av klimatet i föreningen, tillsammans.

Anonym medarbetare på MÄN (som måste bo kvar i föreningen ett tag till)

Fem sätt att ingripa

Ju fler i en miljö som känner igen en våldssituation och vet hur man kan agera, desto enklare blir det att stoppa det innan det lindriga våldet eskalerar och blir grövre. Dessutom ger det ringar på vattnet och är ett sätt att bryta en tystnadskultur. Tillsammans förebygger vi våld!

Såhär kan du ingripa:

• Agera tillsammans med andra – våga be andra att också ingripa.

• Gör något efter händelsen – stötta den utsatta och prata med våldsutövaren.

• Skapa en distraktion – skrik, sjung, prata högljutt med någon i närheten.

• Gör ett indirekt ingripande – fråga vad klockan är eller säg "men vänta nu, visst gick vi på samma keramikkurs?"

• Försök gå emellan eller påtala problemet. Tänk dock på din egen säkerhet.

Förebygg våld i skolan och på jobbet

Visste du att ett av ett av målen med våra förebyggande program och metoder är just att vi alla ska känna att vi kan bli aktiva åskådare? Vi har metodmaterial för att förebygga våld i skolor, på fritidsgårdar och arbetsplatser.