Krönika: Från lekfullhet till hypermaskulinitet

Jag var småsur över något, och min pojkvän försökte muntra upp mig genom att dansa lite fånigt med min handväska i handen. Lätt, lekfullt. En stund mellan oss två. Tills två arga män hotfullt började röra sig mot oss med snabba steg. En av dem höll en glasflaska som ett vapen.

På en sekund försvann det lekfulla ur min pojkväns kropp. Han släppte handväskan i mitt knä och skiftade energi. Det avslappnade, lekfulla ersattes av något hårt, defensivt.

Jag reste mig snabbt upp och ställde mig mellan dem. Försökte förklara, försvara, avväpna: ”Han försökte bara få mig att skratta, låt oss vara!” Det fanns inget utrymme för förklaringar. Det var som om jag inte fanns. De pratade rakt igenom mig, även min pojkvän – det här var något män emellan.

Min kille ställde sig framför mig.

En berusad ung kille försökte medla. Både hopp och oro växte i mig. Han hasplade ur sig något i stil med att ”man inte ska bråka, utan vara kompisar”. Hans vän drog bort honom.

Jag förstod att vännen ville skydda sin kompis – men där och då kände jag bara en tung besvikelse över att han var den enda som ens försökte göra något.

När det blev tydligt att situationen inte skulle lugna sig, vände jag mig desperat mot de tiotals människor som satt på bänken som jag just suttit på och bad om hjälp, men möttes av tystnad. Undvikande blickar. Några vred på sig. I den stunden kändes deras tystnad lika farlig som hotet.

Arg, frustrerad och sårad av bristen på hjälp vände jag mig tillbaka mot männen. Sedan gick det fort. Den ena mannen tog fart mot min pojkvän, flaskan i handen. Min pojkvän lyckades snabbt landa en rak höger och blodet började forsa från mannens näsa.

Min pojkvän sprang upp för trapporna mot spärrarna, männen efter, jag efter dem. Innan jag lämnade människorna på bänken röt jag bittert ”Hoppas att ni sover jävligt gott inatt!”

När jag tagit mig uppför trapporna såg jag mig desperat om efter ordningsvakter – och såg två vakter vid entrén som jag då omedelbart ropade på. Lyckan. Hoppet. Som i en film lyckades de komma emellan precis i sista sekund.

Men när de såg blodet på den andre mannen blev vi direkt misstänkta, tills en man kom upp från perrongen och vittnade om vad som hade hänt. Tack vare honom fick vi istället hjälp att ta oss ifrån de hotfulla männen till en taxi.

En ung full kille och en bekant åskådare som i efterhand vittnade. Är det fräckt att förvänta sig fler aktiva åskådare?

Min pojkvän berättade senare att mannen som kom springande upp till oss var hans professor. Det hade kanske blivit lite stelt för professorn själv under nästa möte på universitetet om han inte hade hjälpt till överhuvudtaget.

Väl hemma, när vi försökte varva ner, pratade vi om hur nära det varit. Hur lätt det kunnat gå mycket värre om inte vakterna var där – eller mycket bättre, om fler hade ingripit. Nu när jag själv jobbar med våldsprevention påminns jag ofta om hur stor okunskapen är kring hur man kan agera som aktiv åskådare både före, under och efter en händelse. Jag vill tro att de på bänken inte hade den kunskapen.

Jag tänker även på hur hotet av våld tvingade min pojkvän att byta ansikte på en sekund – från lekfull till hypermaskulin – i ett försök att skydda sig.

Jag vill tro på en värld där män inte ska behöva försvara, dölja eller skämmas över sin lekfullhet, femininitet, homosexualitet eller något som avviker från den idag stereotypa bilden av maskulinitet. Jag förstår nu att de hotfulla männen projicerade sina egna begränsningar och sin interna homofobi. Genom att begränsa mitt ex från att uttrycka en maskulinitet som avvek från deras bekräftade de sin egen.

Men det var inte bara våldet som skar den kvällen, utan också tystnaden runt omkring. Nästa gång kan det vara du eller någon du älskar som vänder sig till främlingar för hjälp, och då hoppas jag att någon agerar.

Shannelle Sahlin,
kommunikatör och marknadsförare på MÄN

---------------------------

Fem sätt att ingripa

Ju fler i en miljö som känner igen en våldssituation och vet hur man kan agera, desto enklare blir det att stoppa det innan det lindriga våldet eskalerar och blir grövre. Dessutom ger det ringar på vattnet och är ett sätt att bryta en tystnadskultur. Tillsammans förebygger vi våld!

Såhär kan du ingripa:

• Agera tillsammans med andra – våga be andra att också ingripa.

• Gör något efter händelsen – stötta den utsatta och prata med våldsutövaren.

• Skapa en distraktion – skrik, sjung, prata högljutt med någon i närheten.

• Gör ett indirekt ingripande – fråga vad klockan är eller säg "men vänta nu, visst gick vi på samma keramikkurs?"

• Försök gå emellan eller påtala problemet. Tänk dock på din egen säkerhet.

Förebygg våld i skolan och på jobbet

Visste du att ett av ett av målen med våra förebyggande program och metoder är just att vi alla ska känna att vi kan bli aktiva åskådare? Vi har metodmaterial för att förebygga våld i skolor, på fritidsgårdar och arbetsplatser.