Krönika: Killars syn på HBTQ-personer är ett vuxenansvar

”Men varför?” Frågan kom från en person i min närhet när jag berättade om den nya undersökningen från Forum för levande historia om skolelevers attityder till minoritetsgrupper. Resultaten visar att negativa attityder gentemot homosexuella, bisexuella och transpersoner ökar och att ökningen är särskilt tydlig bland pojkar. För mig som jobbar med frågor om unga och killar dagligen kändes resultatet tyvärr inte förvånande, men frågan fick mig att inse att det såklart inte är lika självklart för alla. Och kanske är det där vi måste börja: i frågan om varför.

Jag är mamma till en treårig son och när jag ser på honom tänker jag inte på statistik eller samhällstrender, jag tänker på möjligheter jag önskar att han ska ha. Jag tänker på att han ska få växa upp i en värld där han kan utforska vem han är: sin identitet, könsuttryck, sexualitet, utan att riskera hat, hot eller våld. Är han cis och heterosexuell vill jag att han ska ha möjlighet att bli en person som respekterar andra, låter människor vara sig själva och inte begränsas av snäva normer för hur en kille ”ska” vara.

För att mitt, och andras barn, ska ha de möjligheterna behöver vi som vuxenvärld våga se att inget sker i ett vakuum. Barn formas inte i ett tomrum, de formas av oss.

Vi lever fortfarande i ett samhälle där normer och påhittade regler om hur killar ”ska vara” är starka och väldigt snäva. Fortfarande lär vi killar att de ska tåla smärta, inte visa svaghet, inte vara ”för feminina”, inte avvika från heteronormen. Där våld, i många olika former, ofta normaliseras som ett sätt att hantera konflikter eller hävda status. Den som bryter mot normen riskerar att bli utsatt.

Jag lyssnade på en föreläsning med föreningen Transammans förbundsordförande Signe Krantz.

Hon lyfte den utveckling vi ser i exempelvis USA och Storbritannien kopplat till inskränkningar av transpersoners rättigheter och berättade att Sverige historiskt tar efter. Bara några månader efter att jag lyssnat till föreläsningen kom förslaget om att se över den nya könstillhörighetslagen, trots att den precis beslutats efter år av utredning. Det signalerar något till oss alla, inte minst barn och unga: att vissa människors rättigheter är förhandlingsbara.

Jag tittade på årets QX-gala.

När dragsällskapet ”Bland drakar och dragqueens” tog emot pris på scen pratade en av grundarna Petter Wallenberg om hur de får hundratals hatmeddelanden och mordhot varje dygn och att de polisanmält 200 personer för hatbrott riktade mot dem. ”Bland drakar och dragqueens” skriver böcker och framför sagostunder, teater och musikaler för barn, unga och vuxna, vilket låter som det minst provocerande och mest främjande det går att ägna sig åt. Men de råkar vara hbtq-personer som syns och verkar i offentligheten.

Jag tänker på hur många av de 200 anmälda och de hundratals som skriver hat är någons förälder, lärare, tränare, granne, kollega, en vuxen som barn möter i vardagen och som anses vara en trygg förebild.

Är det då konstigt att barn och unga påverkas?

När vi dessutom ser politiska förslag om att lagen om hets mot folkgrupp inte ska omfatta sexuell läggning eller tro, förstärks budskapet ytterligare: vissa grupper är mindre värda att skydda.

Barn och unga hör vad vi säger, men ännu mer ser de vad vi gör. Vad vi skrattar åt, vad vi inte markerar mot, vilka skämt vi låter passera, vilka kommentarer vi normaliserar.

Det är därför frågan ”varför då?” egentligen borde riktas tillbaka till oss vuxna.

Varför skulle inte barn och unga påverkas av ett samhällsklimat där vuxna ifrågasätter vissa människors rättigheter? Varför skulle inte killar ta efter normer som säger att maskulinitet måste försvaras genom avståndstagande från det som uppfattas som feminint eller enligt normen avvikande? Varför skulle inte attityder hårdna när omsorg och sårbarhet fortfarande kodas som svaghet hos killar?

Genom mitt jobb i vår stödverksamhet Killar.se, möter jag dagligen killars tankar och oro. I vårt anonyma stödforum ”Kille till kille” och i vår stödchatt återkommer samma tema gång på gång: rädslan att inte passa in i normen för hur en kille ska vara, oro över kroppen, sexualitet, könsidentitet, känslor, relationer, maskulinitet.

Normen är fortfarande så fruktansvärt snäv på många sätt. Men jag ser också något annat som händer där.

De svarar varandra med värme, respekt och empati. De uppmuntrar varandra att söka hjälp, prata med en vuxen, vara snälla mot sig själva, de peppar varandra och bekräftar att det är helt okej att du är du.

Killar vill och kan, de behöver bara få förutsättningar och möjligheter.

Vuxenvärldens ansvar är så avgörande. Vi måste skapa miljöer där killar får utforska känslor, identitet och relationer utan rädsla för att bli dömda. Vi behöver ge dem verktyg att hantera konflikter utan våld. Vi måste visa att respekt för olikhet är en självklar del av att vara människa.

Barnkonventionen är tydlig: alla barn har rätt att vara sig själva, att vara trygga, att skyddas mot våld och diskriminering. Men det handlar minst lika mycket om medmänsklighet.

I slutet av dagen är jag en orolig mamma:

Jag oroar mig för att mitt barn ska utsättas för hat, kränkningar eller våld.
Jag oroar mig för att mitt barn ska bli den som hatar, kränker eller hotar.

Det är två sidor av samma mynt. Normer som begränsar och avhumaniserar skadar alla, även de som anses passa in.

Vuxna formar världen som barn och unga växer upp i och det betyder också att vi kan, och har ansvar, att förändra den negativa utvecklingen för alla barns bästa.

Vi kan börja i det lilla, i vardagssamtalen, hur vi reagerar när någon drar ett skämt, vilka värderingar vi visar våra barn. Vi kan stå upp för allas lika värde även när det blåser och vi kan visa killar att styrka också är omsorg, omtanke, respekt och modet att vara sig själv.

Jag vill att det enda min son i framtiden ska fråga ”men varför?” om är hur det överhuvudtaget kunde finnas en tid där det inte var självklart att alla människor fick vara sig själva utan att riskera hat, hot eller våld. Att det ska kännas så främmande för honom att det nästan är obegripligt.

Det är vi, vuxenvärlden, som sätter ramarna för världen barn och unga växer upp i och som visar vad som är acceptabelt och inte. Vi har makten och ansvaret att se till att nästa generation slipper ställa frågan ”men varför?” om sådant som borde vara självklart.

Micaëla Gripenberg, kommunikatör på MÄN